Regeringen hävdar att försämrade ersättningsvillkor och högre egenavgifter för a-kassornas medlemmar ökar sysselsättningen och minskar arbetslösheten. Littorin säger numera – allt ivrigare för varje gång han uttalar sig – att försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen är grunden för den positiva utvecklingen på arbetsmarknaden.

Detta är ett påstående gripet ur luften. Det finns inga belägg för påstått samband mellan ersättningsvillkoren i arbetslöshetsförsäkringen och efterfrågan på arbetskraft eller arbetslöshetsnivån. OECD spred en sådan syn på 90-talet, men har ändrat uppfattning.

Littorin ger därför i uttalande efter uttalande en felaktig och omodern bild av hur arbetsmarknaden fungerar och argumenten blir nu alltmer hejdlösa. Attackerna mot välfärdssystemen försvaras med att ”det måste gå upp för folk att det är roligare att ha ett arbete än att leva på bidrag”.

I Littorins värld finns tydligen aldrig någon brist på jobb – bara brist på arbetsvilja. Arbetsmarknadsministern må vara naiv i sin syn på hur arbetsmarknaden fungerar, men att indirekt påstå att arbetslösa är en samling slashasar och fuskare som avstår från jobb passerar det anständigas gräns.

Alliansregeringen visste att det skulle bli massflykt från a-kassorna
Den förra regeringen genomförde 2005 en utredning för att undersöka möjligheten att finansiera en höjd högsta dagpenning med ökade egenavgifter. Slutsatsen blev att ”… en isolerad och substantiell höjning av medlemsavgifterna riskerar att medföra negativa konsekvenser för försäkringens funktion”. Utredningen pekade på att höjda avgifter skulle leda till:

• osäker och avtagande intäktsökning genom minskad anslutning till a-kassorna,
• ökad förekomst av särlösningar,
• ökad spänning mellan kassor med stor skillnad i arbetslöshetsrisk och
• ökad segregering mellan starka och svaga grupper vad avser tillgång till bra inkomstskydd.

Allianspartierna kände till utredningen som självfallet var ett av underlagen för den politik som nu genomförts. Det stod klart vilka effekterna skulle bli. Efter nio månader har cirka 340.000 personer lämnat a-kassorna och enligt en genomförd undersökning har nästan samtliga uppgivit ekonomiska skäl. Det var detta utredningen varnade för.

Europakonventionen stoppar påtvingat medlemskap i a-kassa
I Sverige har vi en arbetslöshetsförsäkring öppen för alla som uppfyllt villkoren för inträde i en a-kassa eller som uppfyllt ett arbetsvillkor. Man kan antingen omfattas av inkomstbortfallsförsäkringen eller få försäkringens grundbelopp. 2006 var 85 procent av arbetskraften medlemmar i någon av de 36 a-kassorna. Men när 340.000 personer nu lämnat arbetslöshetsförsäkringen blir bilden en annan och regeringen vill göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk.

Det är inte alls så många som ”står utanför” arbetslöshetsförsäkringen som regeringen påstår. Alla som uppfyller arbetsvillkoret kan få ersättning och även i en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kommer det att finnas villkor för ersättningsrätt.

För den grupp som ”står utanför” har det handlat om egna ställningstaganden, bland annat baserat på den egna risken för arbetslöshet men numera också om man har råd att vara försäkrad. Den svenska frivilliga arbetslöshetsförsäkringen ger långt fler ersättning vid arbetslöshet än vad som gäller i många andra länder i Europa med obligatorisk försäkring.

Littorins förklaringar till behovet av ett obligatorium är mycket krystade. I den svenska modellen är a-kassor privaträttsliga föreningar och Europakonventionen sätter stopp för påtvingat medlemskap. Detta faktum förbigås med tystnad. Motivet blir i stället att arbetslöshetsförsäkringen ska vara ”solidariskt finansierad”. Men så var det tills den nya regeringen ändrade detta och solidariteten innebar att hög arbetslöshet i en a-kassa inte skulle få genomslag i medlemsavgiften.

A-kassornas medlemmar borde få sänkta avgifter
Inför 2008 aviserar regeringen – endast nio månader efter införandet av avgifter som fått 340.000 personer att lämna a-kassorna – att man på nytt tänker ändra a-kassornas avgifter. Ett nytt begrepp för den särskilda beskattningen av a-kassornas medlemmar har uppfunnits: arbetslöshetsavgiften. Avgiftsuttaget sägs minska något och det är väl för att blidka den starka kritik som riktats mot regeringen.

Den nya avgiften ska uppgå till en tredjedel av de utbetalda inkomstrelaterade ersättningarna i respektive a-kassa; ”Regeringen vill skicka en tydlig signal till arbetsmarknadens parter att hög arbetslöshet inom den egna kassan ger en högre avgift och låg arbetslöshet en lägre avgift…”.

Men utbetalningarna från a-kassorna har på ett år minskat med drygt 6,5 miljarder kr, från drygt 30 till 23,5 – en minskning med drygt 21 procent. Sett ur det perspektivet borde alla medlemmar i a-kassorna få väsentligt sänkta avgifter, men icke.

I stället föreslår regeringen nya försämringar i a-kassan: två nya karensdagar och kraftigt försämrade villkor för deltidsarbetslösa.
De påstår att vissa branscher inte tagit sitt ansvar och fått ner arbetslösheten och därför ska kassor med många kvinnor och deltidare, som minskat sin arbetslöshet lite mindre än andra, straffas rejält. Livsmedelsarbetare ska straffas med 41 kronor i högre avgift per månad eftersom de bara minskat sin arbetslöshet med drygt 19 procent, anställda inom hotell och restaurang ska straffas med 36 kronor i högre avgift per månad och den fastighetsanställde ska straffas med 16 kronor högre avgift.

Hur ska Fiskarnas a-kassa påverka arbetslösheten bland fiskarna?
Regeringens förslag saknar logik. A-kassorna förhandlar inte om löner och den kopplingen mellan situationen för en enskild medlem i en a-kassa och ett löneavtal finns inte.

A-kassorna är inte indelade efter avtalsområden och en del a-kassor spänner över flera avtalsområden. Alfa-kassan har ingen som helst anknytning till löneförhandlande part och det är exempelvis svårt att förstå hur Fiskarnas a-kassa kan påverka den egna arbetslösheten som följer av ishinder eller av fångstbegränsningar på grund av politiska beslut.

Regeringen vet att det inte går att belägga att arbetslöshet och syss
elsättning kan påverkas genom avgifter i a-kassorna. Ingen forskning eller annan erfarenhet styrker detta samband.

Den enda hållbara förklaring som återstår för de höga avgifterna till staten, sämre ersättningsvillkor och för aviserat obligatorium är avsikten att fortsätta nedmonteringen av välfärdssystemen och att finansiera skattesänkningar med medlemmarnas avgifter till a-kassorna. Trots aviserade förändringar tas avgifter ut för arbetslöshetsförsäkringen som vida överstiger kostnaderna. Det handlar om i storleksordningen 15-20 miljarder kronor under 2007. Det är detta saken egentligen handlar om.

Bo Jangenäs
Före detta generaldirektör för Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen

Clas LInder
Vice ordförande i Transportarbetareförbundet
Skriv till debattredaktören