Med anor från fattig-Sverige

Pär Carlssons kontor är en glasbur mitt i verkstan. Teckningen på väggen kom till inför lanseringen av Samhalls nya logotyp i februari. De anställda uppmanades att måla med den nya loggans färger. Foto: Pernilla Wahlman.

DET NYA SVERIGE. Pär Carlsson visar runt i verkstan på Samhall i Gävle. Här är han en uppskattad arbetsledare bland funktionshindrade och utsatta människor, bland dem som hamnat utanför arbetsmarknaden och ska tränas för att komma in. 

– Det är många som tror att vi inte utför något arbete här, säger Pär när vi passerar den intensiva produktionen på industriområdet i stans södra utkant.

– Vi gör ungefär 230 plåtskåp i veckan i olika modeller, säger han och pekar på svetsning av väggar som monteras till några höga skåp.

De ska levereras till bensinstationer och förses med miljösäkra detaljer. Det ser avancerat ut, precis som på en riktig verkstad. Och det är precis vad det är med – den skillnaden att arbetsmomenten anpassats till olika handikapp. Pär Carlsson möts av vänliga blickar från medarbetare som är glada över att få vara med och utföra något nyttigt, att vara behövda i en arbetsgemenskap trots att några av dem varken kan tala, höra eller se.

Pär erkänner att jobbet kan vara prövande när vi går in i hans glasbur mitt i verkstan, där dörren alltid är öppen. Hit kan alla vända sig med frågor, och det finns knappt en skruv som Pär inte känner till.

Aldrig mindre värda
– Det är tungt ibland när man ser att några inte utvecklas, de är där de är, säger han och betonar genast med stort allvar att människovärdet är detsamma, absolut. Många har det svårare men man tänker aldrig att de skulle vara mindre värda.

Sedan skämtar han, mitt i det stora allvaret:

– Och om de inte var här så finns inget jobb för mig att gå till heller!

Just förmågan att skämta om detta ömtåliga gör att Pär Carlsson verkar som klippt och skuren för att arbeta bland de svagaste på arbetsmarknaden. För honom är det ett äventyr att se många medarbetare växa genom att lära sig, ta sig ur ett utanförskap och klara sig. En autistisk man, Jan Leander, som varit här i verkstan längre än Pär, har visat sig ha ovanliga kunskaper.

– Jag blev minst sagt överraskad när Jan kom med en dator han plockat isär och bytt ut de olika delar som behövde bytas. Men för Jan finns inga begränsningar. Och han är otroligt noga, som du ser, säger Pär när han presenterar oss.

Byggde välfärden
Pär Carlsson är född 1951, fyra år efter att barnbidraget klubbats i riksdagen och välfärden tagit ett stort kliv fram. Han är fostrad till att värna om välfärden, som ett av 22 barnbarn till Hilda, en arbetarkvinna och elvabarnsmamma som föddes i ett soldattorp i fattig-Sverige, gjorde dagsverken hos en rotbonde och var med och byggde välfärden.

Hon överlevde svält och kämpade för sin familj, och kan kallas för en välfärdens barnmorska. Pär Carlsson är ett typiskt barnbarn till Hilda, en kraft i det godas tjänst. Hans värme blir tydlig när han minns Hilda.

– Hos mormor var jag alltid välkommen. Jag minns att jag gick upp till henne i Mejseln på Brynäs och bara satt där, lyssnade på henne. Vi var många som drogs till henne och hon hade alltid tid för oss. Det var en trygghet man kände.

När Pär svarar på frågan vad välfärd betyder kommer orden spontant:

– Ja, inte är det pengar i alla fall!

– Nej, först gäller det att kunna ta hand om barnen, välfärden står och faller med det, fortsätter han och lägger till att föräldraförsäkringen är viktig liksom daghemmen för att kunna ha både barn och arbete.

– Men rätten att ha arbete är ändå utgångspunkten för att kunna bygga en välfärd som kan ge alla rätten att vara försäkrade mot arbetslöshet och sjukdom.

Sov skavfötters bland vägglöss
Sedan talar vi om hur bostadsstandarden förändrats. Hans mor Gertrud och hennes syskon bodde i början av 1930-talet i ett rum och kök på 17 kvadratmeter utan el, vatten och avlopp, med utedass på gården och vägglöss som ramlade över barnen när de sov skavfötters på golvet.

Den bilden har Pär svårt att ta till sig, han har vuxit upp under helt andra villkor, med moderna bekvämligheter som vi i dag tar för givna. Ändå har han sett stora förändringar. Som barn fick han dela rum med sin syster innan föräldrarna kunde skaffa radhus. Mamma var hemmafru och sydde alla barnens kläder. När Pär bildade familj hade daghemmen kommit för att stanna och kvinnorna kunde förvärvsarbeta, som Pärs fru Yvonne, numera i hemtjänsten. De bor i eget radhus på dryga 120 kvadrat i Bomhus sedan barnen blivit vuxna och flyttat hemifrån.

– Det har gått mycket fort, man fattar det knappt! Vi måste vara rädda om det våra förfäder byggt upp, säger Pär, som i sitt arbete kämpar för välfärden bland utsatta människor.

Tröttnade aldrig
På fritiden vårdar han en annan tradition som finns starkt förankrad i släkten, lagidrott. Pär har varit tränare i bordtennis där en dotter spelat i högsta serien i Halmstad. Att umgås med barnen i idrotten är meningsfull fritid för Pär, som blivit morfar och ägnar stor del av semestern med barnbarnen. Och han minns från stunderna i köket hos mormor Hilda att hon alltid omgavs av barn – och aldrig tycktes tröttna på dem.

– Jag undrar ibland varför hon hade så många omkring sig, hur orkade hon? Det måste vara något på djupet inom henne, säger
Pär Carlsson, som själv utstrålar en trygghet, som påminner om mormors kraft.

Men när han tänker på framtiden skymtar både oro och rädsla.

– Jag är rädd att förlora jobbet, det smyger sig på försämringar. Man ser det inte än men jag är orolig för att det blir ett hårda
re samhälle.

FAKTA: Pär är ett välfärdens barnbarn
Hilda heter en dokumentärroman om arbetarkvinnan och elvabarnsmamman Hilda Carlsson, som Annica Öhman gav ut på Tidens förlag 1991. Annika Öhman har nu träffat Hildas 22 barnbarn och intervjuat dem om välfärdens utveckling. Pär Carlsson är ett av dem. Mötet med honom och hans kusiner ska bli en ny bok.

Annica Öhman
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen