Mie rakastan sinue funkar bara på Tornedalsfinska

Vy över Tornedalen. Foto: Lars Pehrson/Scanpix.

GRÄNSRESA. Varje gång vi närmade oss gränsen steg spänningen i bilen.

Vi ungar i baksätet hade egentligen inget att oroas över, kunde bara se fram emot de flottiga, sockerkrasande munkar och den gröna läsk som vi snart skulle få i ett 70-talshippt café på Marimekko-avdelningen i Ullankaupa, Ylitornios stora klädaffär.

Men genom åren hade vi också fått våra förmaningar när det kanske handlats lite för mycket på Alko och detta lite för mycket gömts tillsammans med en extra limpa cigaretter i bakluckor och under filtar.

Så för mig var och förblev älven detsamma som gränsen mellan oss och dem, svenskarna och finnarna, Övertorneå och Ylitornio.

Inte förrän jag över trettio år senare stod på Bengt Pohjanens hemgård i Kassa, två mil från Pajala och etthundrasextio steg från älven, förstod jag att älven länge varit det som förenat ett folk, inte skilt dem åt.

När den ryske tsaren fattade pennan 1809 och drog sitt röda streck längs Torneälv slog han ned pålar mitt bland nordkalottens folk. Vattnet som tidigare underlättat kontakten – transporterna och handeln, familjevisiterna och kärleksmötena – försvårade nu desamma.

Visst fanns det de som förtjänade sitt levebröd på gränsen. Som Pohjanens far, först som tullare och sedan som smugglare. Som mormors far, en handelsman med räknetalang. Och värre blev det när svenska staten bestämt att det tornedalska folket var oregerligt. Svenska skulle det talas. Inte finska och absolut inte meänkieli.

Mitt besök i Kassa hade att göra med detta, återupprättandet och återtagandet av den tornedalska identiteten och dess språk.

För några år sedan fick Pohjanen en stiftelse instiftat till sin ära och nu var det dags för prisutdelning.

På gårdsplanen stod vänner och bekanta, teateramatörer och proffssångare och en och annan politiker.

Förbrödring skedde inte bara via sång och bröd – kampen mot sviro skapade också allianser. Själv gängade jag mig med Smugglaroperans kapellmästare – han hade fått tag på äkta beckolja i Pello.

Även identiteter är gränser
Pohjanen talade så det slog gnistor. Det var sanningar och skrönor i en hiskelig blandning. Det var predikan om älvens och språkets förenade kraft.

Problemet med identiteter är ju att även de är gränser. Och att alla med ursprung i Tornedalen inte talar språket. Jag var inte den enda ummikot, kvällen blev lång då det mesta måste översättas. Vi kände oss nog lite utanför och jag undrade vem som fick vara med i denna nygamla gemenskap.

När jag talade med folk i bygden märkte jag också att inte alla var imponerande av Pohjanens värv.

En del fnös, sa att mannen var tvåhundra år försent, meänkieli var bara en dialekt, olika i olika byar och bättre var att lära sig riksfinska. Andra ogillade vad de sa var extrema drag och finfasoner.

Så då Pohjanen och jag träffades på biblioteket i Övertorneå, det som kom till för att bringa lite bildning till bygden på 20-talet och inte fick köpa in en enda finsk bok förrän efter trettio år, frågar jag honom om konflikterna.

Pohjanen, en man lika mild i mötet som frän i sina attacker, sa att kritiken är förståelig men missriktad. Medelklassen parasiterar som vanligt på vår tragedi, sa han. De som först förnekat språket, försvenskat sina namn och flyttat söderöver, anammar det nu när det blivit på modet.

Klart folk blir förbannade. Men motståndet handlar också om skammen, fortsatte han. Rörelsen gör dem påminda om skammen över det finska  – har man inte skämts tillräckligt?

Men Pohjanen blir glad när jag säger att jag ändå märkt en klassklyfta, att det ändå varit vanligt, enkelt folk som mest sagt att rörelsen gör dem stolta.

Lösningen
Väl medveten om gränsers exkluderande potential hade Pohjanen också en lösning till känslor av utanförskap.

– Så fint sällskap är vi nu inte sa han och log, men nog kan de som vill få vara med. Än finns det gott om plats, vi hämtar vid Luleå flygplats!

Det var ungefär som om han sa att någonstans måste ju gränser dras, det gäller bara att inkludera dess suddiga ytterkanter, inte skrämmas av dem.

Bastu och kärlek
Och jag tänkte att kanske ligger språkets förenade kraft här inte i att nå samsyn utan i att träta om samma fråga.

Mot slutet av min sommarvistelse i Tornedalen badar jag rökbastu med ett finskt par. Hon och jag är i bastun medan han hastigt steker tunna skivor av innanlår av älgkalv, marinerade i balsamvinäger och egen pepparbladning på muurikkan utanför.

Vi talar om skammen och hon säger att om något så är det Idols Markus Fagervall som fått ungdomar att känna stolthet när han talar finska på tv.

Senare ser jag att Norrmejerierna gör reklam med hans bild och frågan: Hur norrländsk är du?

Kanske kommer det då liksom nu att vara kommersen som förenar. Nordkalottens ryssar, finnar och norrmän vallfärdar till IKEA i Haparanda, campar loss på parkeringen. Och kanske kan kärlek stärka argument.

Meänkieli var viktigt eftersom språket är själens uttryck sa Pohjanen. Jag höll inte riktigt med, det finns ju andra språk än de verbala.

Men jag blir inte kvitt min bastukamrats ord.

Hon arbetar inom vården och var gång hon hör finskspråkiga mammor jollra med sina nyfödda på svenska gör det ont i henne.

För ljuga kan man göra på vilket språk som helst, sa hon, det är bara på det egna man kan säga: ”Jag älskar dig”.

ORDLISTA:
Meänkieli – Tornedalsfinska. Blev erkänt minoritetsspråk 1999.
Ummikot – svenskspråkig
Muurikka – en plattare form av wok, används över öppen eld eller gaslåga.
Svirro – en typ av knott.

Petra Östergren

Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören