SISTA ORDET. För fackligt aktiva är det självklart att arbetsgivaravgifter ska ses som outtaget löneutrymme. Det är ju pengar som löntagarna avstått från i löneförhandlingarna i utbyte mot sociala förmåner som pension, sjukpenning, arbetskadeersättning, a-kassa och föräldraledighet.

Många politiker glömmer bort detta samband. De betraktar inkomsterna från arbetsgivaravgifterna som pengar som de kan använda lite hur de vill.

Beteendet underlättas av att det med undantag för pensionsavgiften inte finns en direkt lagstiftad koppling mellan avgiften och dess användande.

När det gäller arbetsmarknadsavgiften fanns länge en sådan koppling genom att avgiften fonderades på ett särskilt konto. Denna bindning avskaffades dock tyvärr i början av 1990-talet. Sedan dess har det varit fritt fram för regeringarna att lägga beslag på inkomsterna från arbetsmarknadsavgiften, som ju från början var tänkta att enbart använda till a-kasseersättning och andra arbetsmarknadpoliska insatser.

A-kassan urholkas och skatterna sänks
Detta har den nuvarande regeringen utnyttjat på grövsta sätt. Inkomsterna från arbetsmarknadsavgiften går med flera miljarder i överskott och dessa pengar har regeringen använt till att sänka skatter samtidigt som den urholkat värdet av a-kassan.
I praktiken innebär detta ett slags dubbelbeskattning. Löntagarna betalar alltmer av löneutrymmet i arbetsmarknadsavgift för en allt sämre försäkring.
Ännu ett attentat mot försäkringsmässigheten i systemet planeras nu av regeringen. Den vill att branscher som säljer tjänster till hushållen – bland annat restauranger, gatukök och cafeér, bilverkstäder, taxi, frisörer,  kemtvättar, skomakare och hunddagis – ska få sina arbetsgivaravgifter sänkta med tjugo procent.
Även miljöpartiet är inne på att manipulera socialförsäkringarna. De ställer dock inte upp på regeringens idéer utan vill införa ett allmänt skatteavdrag på arbetsgivaravgifterna, som maximalt kan uppgå till 72.000 kronor. Genom avdragsbegränsningen ska reduktionen bli mest värd för småföretagare. Men varför till exempel en arkitektfirma med två anställda ska få en skatterabatt om 72.000 kronor kan inte miljöpartiet förklara.

Löntagarna får betala kalaset
Båda förslagen är dyrbara eftersom de omfattar många anställda. Kostnaden för regeringens arbetsgivaravgiftssänkning beräknas till mellan fem och sju miljarder.

Vem ska betala kalaset? I praktiken blir det alla löntagare vars arbetsgivare betalar full avgift som får göra det. Vad regeringen gör är ju att ta pengar från de fullbetalande för att ge till dem som bara betalar en tredjedel så höga avgifter. Även den som jobbar på bilverkstad, som frisör eller på restaurang kan ju bli sjuk, få en arbetsskada eller behöva föräldraledighet.

Regeringen bryter därmed medvetet med den princip som säger att alla ska bidra till socialförsäkringarnas finansiering efter förmåga. För en regering som i propagandan betonar att rättigheter och skyldigheter måste följas åt är detta ett haveri. Här får vissa godtyckligt utpekade grupper behålla sina rättigheter men slipper sina skyldigheter.

Regeringens principlöshet beror förstås på att den vet att subventioner till hushållsnära tjänster är något som främst en välbeställd medelklass har nytta av. Att alla andra samtidigt får sämre sjukpeng och a-kassa ger den tusan i.