Protestdagen, den 18 september, mot den borgerliga regeringen, samlade människor på flera platser i landet. I Stockholm demonstrerade 6.000-7.000, i Göteborg cirka 500, i Umeå 250, i Luleå 150 och i Västervik 100. Initiativet till protestdagen kom från en facksektion i Stockholm som trots motgångar lyckats knyta kontakter, inte bara i Stockholm, utan i hela landet.

Detta är någonting som man kan tycka är värt en premiering, de har gjort det som fackföreningsrörelsen en gång grundades för. De har enat arbetare till försvar för sina rättigheter och demonstrerat sin styrka och enighet mot angriparen, i det här fallet regeringen.

LO:s agerande i frågan sammanfattas enklast med ett ord: passivitet. Att stillatigande stå vid sidan om är något som man dock inte kan anklaga Kommunal för. Förutom möjligtvis på de orter där avdelningarnas företrädare antingen inte gått att nå, eller där de skyllt på att planeringen inför 1 maj 2008 och valet 2010 (!) är prioriterade aktivitetsfrågor.

Oönskade partners
I Stockholm kallade avdelningsstyrelsen berörd sektionsstyrelse till ett möte. På detta möte har förklarats, samtidigt som man pekat med hela handen, att Kommunal samarbetar endast med socialdemokraterna. De man indirekt syftar på som oönskade samarbetspartners torde då vara de sammanlagt 40 organisationer som stod bakom manifestationen i Stockholm.

Man har även blivit tillsagd, att representera Kommunal får man bara göra om avdelningen gett sitt tillåtande, och detta gäller även användandet av Kommunals logotyp. Avdelningens it-avdelning rapporterade att man dragit in styrelsemedlemmarnas möjlighet att använda sin e-post för att kontakta andra sektioner. Att diskutera det odemokratiska i detta förfarande var dock inte intressant.
Avdelningsstyrelsen hade sagt sitt.

Tas inte ens på allvar
Vad kommer detta att få för konsekvenser bland medlemmarna? Spontant kan man tänka sig att många vill lämna en fackförening som inte ger något utrymme för intern demokrati, och som inte ens tar sina förtroendevalda på allvar.  Förhoppningsvis kommer denna utveckling att vändas av arbetsplatsombud ute bland arbetarna, som förmår förklara att en ytterligare försvagad fackförening bara gagnar arbetsgivarna, och de som regeringen företräder, de redan rika.

Det som behövs nu är en gräsrotsbaserad protest mot toppstyre, en radikal demokratisering av facket och aktivering av dem som faktiskt utgör rörelsen – medlemmarna. Att kamp på golvet lönar sig visar till exempel utvecklingen för gruvarbetarna efter den interna kamp som pågått efter avtalsrörelsen. Där hålls nu välbesökta medlemsmöten, avtalen går ut för omröstning hos medlemmarna, och de representanter som inte företrätt medlemmarnas intressen har bytts ut mot verkliga fackföreningskämpar.

Stefan Berg
Medlem i Kommunal, Göteborg