Stressjuka talar för sin sak

Kampen mot utmattningsdepressionen –  och för att få rätt rehabilitering – har varit tuff för Ann Heinemann och Vanja Heed. Foto: Alexander von Sydow/Scanpix.

Många beslut om långtidssjukskrivna fattas över deras egna huvuden. För att ändra på det skrev en grupp utbrända kvinnor i Lindesberg en bok med tips, råd och vass kritik.

– Ja i morgon eftermiddag har vi tid. Bra, vi ses då.

Vanja Heeds mobiltelefon ringer i ett. Journalister vill intervjua henne och kollegorna i Dup, de utbrändas parti, som de kallar sig på skämt. Något parti har de inte bildat, men de har givit långtidssjukskrivna ett ansikte och en röst i debatten. För ett tag sedan kom deras bok Varför frågar ingen oss? och i dag, fredag, disputerar en forskare i Linköping med en avhandling om Lindesbergskvinnornas situation och rehabilitering.

– Det känns fantastiskt att äntligen bli tagen på allvar och lyssnad på, säger Vanja och tar en klunk kaffe, där hon sitter i ”partikollegan” Ann Heinemanns kök i utkanten av Lindesberg i Bergslagen.

Olika problem
De är på väg tillbaka efter mer än sex års sjukskrivning med diagnosen utmattningsdepression. Vanja jobbade som akutsjuksköterska och Ann som socialsekreterare när de blev sjuka, och båda säger att 1990-talets stora nedskärningar i den offentliga sektorn är en viktig orsak till deras sjukskrivningar. De berättar om dåligt ledarskap, ständigt växande arbetsbörda och kravet att ändå göra ett bra jobb för att hjälpa människor.

Utmattningssymtomen smög sig på trots att de gillade sina jobb. Sömnlöshet, värk, magproblem och infektioner som aldrig gick över, innan det plötsligt tog stopp.

– Tröttheten är obegriplig när smällen kommer. Det går inte att komma ur sängen rent fysiskt.  Trötthet är egentligen fel ord, vaken medvetslöshet är vad det handlar om, säger Ann.

Vägen tillbaka har varit lång. De har kämpat inte bara mot sjukdomen utan också mot okunskap och mot obegripliga myndighetsregler.

– Vi tvingas leva med ständigt nya påhopp där man slår på oss som grupp. Man straffar oss genom att sänka ersättningarna och säger att det är vårt fel om Sveriges ekonomi går dåligt, säger Vanja.

Projekt blev räddare
Hennes och Anns räddning var ett EU-finansierat projekt för långtidssjukskrivna som startade i Lindesberg 2002. Ett tiotal kvinnor träffades regelbundet och fick stöd att komma tillbaka. De fick själva styra sin rehabilitering och fick hjälp med allt från föreläsningar, samtalsterapi och fysiska aktiviteter till stödpersoner som följde på möten med arbetsgivare och försäkringskassa.

Under diskussionerna i gruppen föddes idén att skriva en bok för att stötta andra sjuka och lyfta fram långtidssjukas situation. Titeln, Varför frågar ingen oss? säger mycket. Kvinnorna anser att sjukskrivna har för lite inflytande över sin egen rehabilitering, samtidigt som de inte får tillräckligt stöd av samhället. De insatser som finns är inte de som efterfrågas, och de kan ibland till och med motverka tillfrisknandet.

Ann berättar att ett dråpslag för henne och många andra är att de får sjukersättning, tidigare förtidspension, mot sin vilja. Det ger inte bara sämre ekonomi utan också signaler om att de är obotliga. Ann hade precis ökat sin arbetsträning när hon fick försäkringskassans besked, där det stod att hon inte kunde rehabiliteras under överskådlig framtid.

– Jag dök rätt ner. Jag var ju på väg uppåt, men det tog de ingen hänsyn till. Det kändes som jag fick ”pensionär” stämplat i pannan, och då var jag 40.

Sju års väntan på plan
Försäkringskassans regler uppfattas ofta som fyrkantiga och dåligt anpassade till stressjuka. Utbrända kan behöva byta jobb för att komma tillbaka, men de får dåligt stöd av arbetsförmedlingen. Högskoleutbildade kan inte heller få hjälp med vidareutbildning för att få en ny inriktning på karriären.

Inte heller arbetsgivarna tar sitt ansvar och håller kontakt med den sjuke. De har även svårt att anpassa arbetsplatsen så att sjukskrivna kan komma tillbaka.

Vanja berättar att hon var sjukskriven i nästan sju år utan rehabiliteringsplan. Nu har hon sagt upp sig och startat eget. Ann är fortfarande deltidssjukskriven och har fått en ny tjänst inom kommunen som skuldrådgivare. De hoppas att boken ska få arbetsgivare, myndigheter och politiker att tänka till.

– Vi vill slå hål på myterna om oss. Det finns så många förståsigpåare bland politiker, myndighetsanställda och fackliga ombud som tror sig veta vad de ska göra med oss, samtidigt som de ser oss som arbetsskygga latmaskar som går hemma och drar, säger Vanja.

Nödvändig tid
Extra aktuell har boken också blivit med tanke på de hårdare regler för långtidssjukskrivna som regeringen nyligen presenterat. Vanja och Ann säger att de behövde tid för att bli friska. Regeringens förslag om snabbare prövning av arbetsförmågan och sänkt ersättning hade inte hjälpt dem.

– Tänk om finansminister Anders Borg kunde läsa vår bok. Han har en del att lära av oss och är hjärtligt välkommen att höra av sig, säger Ann Heinemann.

Fotnot: Varför frågar ingen oss? är skriven av Annika Andersson, Vanja Heed och Ann-Christine Larsson (red) och utgiven på Santérus förlag. Avhandlingen om långtidssjukskrivna heter Empowermentprocesser – ett sätt att öka långtidssjukskrivna kvinnors resurser, och är skriven av Ann-Christine Larsson vid Linköpings universitet.

Besök också: Lindesbergskvinnornas hemsida Peggo