Regeringen säger sig värna om fackets förhandlingsfrihet och kollektivavtalen. Men uppslutningen är halvhjärtad. Facket får inte sluta avtal om vad det vill.

Många fackförbund har avtal om kompletterande sjukpeng för långtidssjuka. Det ogillas av regeringen. Det stämmer inte med dess uppfattning att alla långtidssjuka kan tillfriskna genom sänkt sjukpeng.

Därför vill regeringen med retroaktiv verkan upphäva avtal som ger anställda rätt till extra sjukpeng vid en längre tids sjukdom.
Förfarandet strider mot internationell rätt och de ILO-konventioner Sverige anslutit sig till. Men det bryr sig regeringen inte om. Regeringen är för avtalsfrihet, men bara för sådana avtal som regeringen vill godkänna.

Vad står på tur efter sjukpenningen?
Extra sjukpeng är inte gratis. För att få igenom förmånen har facket tvingats avstå från löneutrymme. Förslaget i budgeten innebär att regeringen konfiskerar pengar som arbetstagarna redan avstått. Det handlar om stöld rätt och slätt.

Beteendet är principiellt intressant. Om regeringen anser sig kunna överpröva alla civilrättsliga avtal som ingås på arbetsmarknaden, varför då stanna vid sjukpenningen?

På arbetsmarknaden vimlar det av avtal som ger extra förmåner för anställda. Det finns avtal som ger utfyllnad av pensionen, avtal som ger rätt till förtida pension, avtal som ger extra föräldrapenning, avtal om extra semesterdagar och mycket annat.

Alla dessa avtal måste i regeringens ögon vara en styggelse. Konsekvensen av dem är ju att de möjliggör för de anställda att jobba lite mindre än de annars skulle ha behövt.

Det kan man ju tycka vara en sak för fack och arbetsgivare att komma överens om. Förmånerna har ju som sagt tagits ur det tillgängliga löneutrymmet. De skadar ingen annan.

Ta bort allt som hämmar direktörernas arbetsvilja
En konsekvens av avtalsfriheten är att avtalen kan se olika ut – det går inte att undvika.

Men om regeringen nu av rättviseskäl anser att alla avtalsförmåner ska vara lika över hela arbetsmarknaden har den ett drygt arbete framför sig.

Den kan börja med att ta itu med direktörsavtalen. Många direktörer kan gå i pension vid femtiofem års ålder. Blir de långtidssjuka kan de räkna med en frikostig sjukpension.

Bort med allt sådant! Det hämmar arbetsviljan hos direktörerna. Även direktörer måste inse att det är roligare att arbeta än att gå på bidrag. Förbjud därför alla avtal om förtida pension för direktörer. Inte ett nickel ska de ha. Och skulle de bli sjuka eller arbetslösa ska de bli återbetalningsskyldiga till sista öret för alla ersättningar som överstiger dagens tak i sjukpenning och a-kassa.

Avtalsfrihet hit och dit! Regeringen måste sätta ned foten. Arbetslinjen måste tas på allvar. Arbetsskygga direktörer ska inte kunna undandra sig sin arbetsplikt.

Statsförvaltningen ett vilohem för arbetsovilliga parasiter
När väl denna lilla bagatell är avklarad kan regeringen gå vidare och städa upp i avtalsfloran inom staten. Statstjänstemän har länge haft avtal som uppmuntrar lättja och slapphet. De har förlängda semestrar, betald tjänstledighet, förtida pension och hela batteriet av utfylld sjuk- , föräldra- och arbetslöshetsersättning. Hela statsförvaltningen håller på att bli ett vilohem för arbetsovilliga parasiter.

Statstjänstemännen måste tvingas inse att arbete gör dem fria, bidrag gör dem ofria.

Vad väntar egentligen regeringen på?