Regeringens tidigare besparingar i a-kassan har blivit mäkta impopulära. Mest kritik har riktats mot de höga egenavgifterna, som ju alla känt av direkt i den egna plånboken.

Nu byter regeringen fot. Inte så att den tänker dra ned på de totala besparingarna i a-kassan. Tvärtom. De ska fortsätta att öka. Ytterligare ett antal miljarder ska dras in från de arbetslösa.

Men tyngdpunkten ska förskjutas. En allt större del av besparingarna i a-kassan ska betalas av dem som har sämst ställning på arbetsmarknaden, störst risk att hamna i återkommande arbetslöshet och svårast att få ett fast heltidsjobb. För dem ska tumskruvarna dras åt flera varv.

Det är innebörden av de förslag som regeringen lägger fram i budgeten. Vår ständigt skrattande arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin försvarar åtgärderna med att det måste gå upp för folk att det är roligare att ha ett arbete än att leva på bidrag. Som om de arbetslösa inte visste det in i märgen.

Hundratusentals har berövats rätten till a-kassa
Regeringen har tidigare kraftigt skärpt kvalifikationsvillkoren för rätt till a-kassa. Genom att fler fått det svårare att klara av villkoren har hundratusentals personer redan i dag berövats den rätt till a-kassa de tidigare hade. Detta faktum har regeringen försökt dölja genom att tala om att den på längre sikt vill införa en obligatoriska a-kassa.

Men faktum kvarstår. Om man genom skärpta inträdesvillkor stänger ute allt fler från a-kassan, spelar det förstås ingen roll om den blir obligatorisk för de grupper som aldrig behöver utnyttja dem, till exempel högre statstjänstemän som så gott som aldrig blir arbetslösa.

Ytterligare 50.000 mister rätten till a-kassa
Nu tänker regeringen gå vidare på den inslagna vägen. De som är deltidsarbetslösa eller ofta drabbas av återkommande arbetslöshetsperioder ska ytterligare klämmas åt. Ytterligare 50.000 personer ska enligt regeringens egna beräkningar därigenom berövas rätten till a-kassa.

En stor del av dem återfinns inom den kommunala sektorn. Andra yrkesgrupper som drabbas är de som jobbar inom handeln, skogsnäringen, hotell- och restaurang – alla yrken med många deltidsanställda och hög säsongarbetslöshet.

Samtidigt tänker regeringen något minska egenavgiften i a-kassor med låg arbetslöshet. För många a-kassemedlemmar betyder de att egenavgiften minskar med mellan 50 och 100 kronor i månaden. En del a-kassor med hög arbetslöshet får dock höjda egenavgifter. Det gäller bland annat för Hotell- och Restaurang, Livsmedelsanställda och medlemmar i Alfa-kassan.

Förmodligen räknar regeringen med att sänkningen av egenavgiften ska minska missnöjet med försämringarna av arbetslöshetsförsäkringen, åtminstone bland de grupper som aldrig riskerar att drabbas av längre eller återkommande arbetslöshet.

Men den spekulationen slår nog fel. Idén att differentiera egenavgiften i a-kassan efter arbetslöshetsrisk är orättvis och orimlig.
Varför ska till exempel lärare och akademiker bara betala omkring 60 kronor i egenavgift, medan en kommunalarbetare och metallarbetare ska tvingas betala tre gånger så mycket, en handelsanställd fyra gånger så mycket och en restauranganställd fem gånger så mycket? Vad finns det för rim och reson i det?

Ingen alls. Lärare och offentliganställda akademiker har i regel trygga, hyfsat välbetalda jobb. Det beror dels på att jobben är skattefinansierade, dels på att jobben inte är konjunkturberoende. Vi lägger ju inte ner hela skolor i lågkonjunkturer.

Vi ska vara tacksamma mot dem som ofta byter arbetsplats
Men de som via sin skatt betalar deras löner är de som går i spetsen för den nödvändiga och oundvikliga strukturomvandlingen. Det är metallarbetare, handelsanställda, de många tillfälligt anställda inom den privata servicesektorn och inte minst de många deltidsanställda inom den hårt rationaliserade vårdsektorn.

De jobbar alla i yrken i ständig omvandling. Industrier som inte klarar konkurrens slås ut. Inom detaljhandeln sker en oavbruten rationalisering. Butiker läggs ned och omlokaliseras. Byggarbetare och anläggningsarbetare byter arbetsplats och arbetsgivare flera gånger om året.

Vi ska vara alla tacksamma mot alla dessa arbetare, som ofta byter jobb, arbetsplats och arbetsgivare. Det är tack vare dem vi kan upprätthålla vår konkurrenskraft mot omvärlden. Det är tack vare dem butikerna kan hålla oss med varor till låga priser från all världen hörn. Kort sagt utan deras arbete vore vår höga levnadsstandard omöjlig.

Det tar tid att gå från ett jobb från ett annat
Men de får alla betala ett pris för att det är de som går i spetsen för strukturomvandligen. De drabbas oftare än andra av arbetslöshet. Det tar tid att gå från ett jobb från ett annat. Nya företag uppstår sällan i samma ögonblick som gamla slås ut.

Det är dessa välfärdens nyckelpersoner regeringen vill bestraffa. De ska tvingas betala högre egenavgifter än andra trots att de inte har minsta chans att påverka sin arbetslöshetsrisk. Och de ska till råga på allt bestraffas extra hårt genom kraftigt reducerad a-kasseersättning vid längre eller kortare tids arbetslöshet.