I Stanley Kubricks sevärda film Dr Strangelove från 1964 finns ett tema om hur svårt det är att dölja sitt sanna jag. Filmen handlar om att några militärer kommit på en genialisk plan, som går ut på att attackera Sovjet med kärnvapen. Peter Sellers spelar tre roller: Bland annat själve Dr Strangelove, en gammal rullstolsbunden atomfysiker med tydliga nazistiska drag.

En av poängerna med karaktären Dr Strangelove är att han gör allt för att dölja vem han innerst inne är. Problemet är dock att det sanna jaget fram ändå poppar fram. Han måste bita sig i handen för att inte avslöja vem han är, men lyckas ändå inte riktigt att maskera sig. Han säger ”mein führer” till presidenten, och han måste anstränga sig hårt för att undvika att handen automatiskt ska göra en förbjuden hitlerhälsning. Som en bild av fenomenet ”ränderna går aldrig ur” är Dr Strangelove lysande.

De ”nya” moderaterna har gjort allt för att med ny retorik och framtoning framställa sig själva som de lågavlönades vän och värnare av den svenska modellen. Att detta bara var retorik och att man i politiken gör tvärtom har väl inte undgått någon numera. Men det är ändå intressant att se hur Reinfeldt retoriskt fortsätter på den inslagna vägen med att anamma arbetarrörelsens retorik.

Plånboken får aldrig styra rätten till vård
I regeringsförklaringen säger Reinfeldt att vården ”även i framtiden ska vara solidariskt finansierad genom den skatt vi betalar och fördelas efter behov. Plånboken får aldrig styra rätten till vård.” Detta sägs samtidigt som regeringen släpper marknadskrafterna fria och vi ser hur privatfinansierade sjukförsäkringar som ger gräddfiler i vårdköerna florerar. På ett sätt får man ändå beundra moderaterna för att de konsekvent håller sig till sin nya retorik.

Men ibland dyker den sanna naturen upp bakom den polerade ytan, även i uttalanden. Ett exempel är när Fredrik Reinfeldt i somras höll sitt tal i Vaxholm och kommenterade det faktum att Mona Sahlin höll sitt tal i Botkyrka. ”Jag talar till dem som jobbar, hon talar till dem som oftast inte jobbar.” Reinfeldt ville nog likt Dr Strangelove bita sig i handen efter det. I uttalandet lyste inte bara klassintresset igenom utan också hela det klassförakt som de mer välbärgade så gärna uttalar i icke offentliga sammanhang.

I de ”nya” moderaternas värld dräller det av fuskare
Ett annat exempel på hur den välpolerade ytan rämnar är det numera riksbekanta uttalandet av socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson om att hon också varit utbränd. ”Jag sov i tre dygn och sedan började jag arbeta igen.” Aj, aj Husmark Pehrsson där poppade det upp – föraktet för människor som slitits ut i arbetslivet.

I de ”nya” moderaternas verklighet består världen av ett stort antal fuskare. Eller kan det vara så enkelt att man känner andra som man känner sig själv?

Stefan Carlén
Förbundsekonom, Handels
Skriv till debattredaktören