Det talas nu mycket om att begränsa fackets strejkrätt. Som att skapa proportionerlig strejkrätt – det vill säga att strejkens nytta måste sättas i proportion till den skada den medför – och att låta hur många som är medlemmar i facket på en viss arbetsplats avgöra om det är rimligt med en strejk. Maud Olofsson (c) talar om det, Urban Bäck­ström, Svenskt Näringsliv, talar om det och Svante Nycander, tidigare chef­redaktör Dagens Nyheter, talar om det.

Det är märkligt att de vill lägga ansvaret för den svenska partsmodellen på dem som är inblandade i ett enskilt fall. Varför vägrar de att se att kollektivavtalen är ett minimi­avtal där man har rätt att träffa lokala avtal som överträffar de centrala avtalen? Bättre avtal kan endast vara just bättre om parterna kommer överens om en gemensam och lägsta kollektivavtalsnivå att utgå ifrån.

Varför vill Maud Olofsson låta okunniga aktörer fatta beslut om rätten att skapa egna arbetsmarknadsregler, samtidigt som de ska ha ett juridiskt entreprenadansvar för produktionen och den beställda varan? Olofsson vet säkert att det är ett brott mot kollektivavtalet om en offentlig upphandling inte är ekonomiskt rimlig och i propor­tion till gällande kollektivavtal.

Strunar i avtalen
Hon riktar kritiken mot facket, skapar förutsättning för säljaren (arbetsgivaren) samt blundar för köparens ansvar (till exempel stat, kommun och landsting), alltså skattebetalarnas intressen. Statliga, kommunala och landstingens institutioner gör årligen upphandlingar i offent­lighetens tjänst, finansierade av skatter, för cirka 500 miljarder kronor. Utan att ta ansvar för upphandlingarnas rimlighet i förhållande till arbetsmarknadsparternas minimiavtal.

Som det är i dag kan politiker ändra reglerna för upphandlings­reglementen, så att allt kan köpas till lägsta pris. Utan att ta hänsyn till de kollektiv­avtal som gäller. De kan därmed själva vara grunden till tvister och strejker och samtidigt hävda sin oskuld till den uppkomna konfliktsituationen. Det är orimligt.

Ser inte det uppenbara
Att sedan låta företagaren bortse från sitt ansvar mot sina anställda för att värna det lägsta priset är att, som Maud Olofsson säger, älska kollektivavtal men samtidigt avsky det avtalen ska vara till för – de anställda och för sunda konkurrensvillkor för företagande. Eftersom Olofsson, Bäckström och Nycander inte ser det uppenbara tycker jag att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin ska lämna moderaterna.

Men först ska han se till att Sverige fattar beslut om att ratificera ILO konvention 94 – skyldighet för offentliga myndigheter att ställa krav på kollektivavtalsenliga förmåner i offentlig upphandling!

Johan Lindholm
Ordförande Byggettan