PUBLICISTIK. Halvdagsseminariet den 22 september kring Jan Myrdals publicistik innehöll en del stämningar av att det var bättre förr, men var på det hela taget inspirerande för oss som ännu har som jobb att fråga sig vari det intellektuella hantverket består, eller borde bestå.

Nuförtiden finns det bara omvärldsanalytiker i diverse media, konstaterade Anders Ehnmark i samband med sin jämförelse mellan två olydiga kolumnister i början av sextitalet: Myrdals Söndagsmorgnar i Stockholmstidningen inspirerades via Göran O Eriksson av Pasolinis kolumnistik.

Ehnmark snålade inte med nedvärderingen av samtiden: Myrdal och Pasolini vägrade hålla god min i elakt spel. De stod för olydnaden, motsägelsen, det råa skrattet. Idag dominerar stenterello, comedia dell’arte-gestalten som babblar omåttligt men aldrig får nånting sagt.

Hur var det då?
Eftersom jag verkligen vill göra en kultursida i samma avslöjande, kritiska tradition, lyssnade jag uppmärksamt till berättelserna om hur det var.

Ja, merparten av det som publicerades t o m i Stockholmstidningen var säkert skittråkigt. Men vad gjorde Myrdal så bra att han stod ut från resten och blivit en klassiker?

Det fastnade två svar under lyssnandet.

För det första ett perfekt och syrligt föredrag av Cecilia Cervin, expert på Myrdals självbiografiska skrifter. Hon betonade hur central rättegången är som form för hans uppgörelsen med lögnen.

För det andra en poäng som sonen, historiaprofessorn Janken M. gjorde på tal om Myrdals&Kessles remarkabla insatser inom den konsthistoriska forskningen. Avfotograferingarna av t ex romanska kyrkoskulpturer skedde alltid i naturligt ljus. Så att vi ser dem (och förstår dem) så som urpubliken uppfattade dem.

Dessa två tips tar jag med mig hem till redaktörskontrollbordet. Att skriva kritiskt är att hålla rättegång. (Giorgio Agamben, mitt nutida stilideal, är ju faktiskt gammal jurist.) Och saker ska beskrivas i sitt eget ljus. In its own juice. Berättelserna om hur det var.

Jubilarens syn på tingen
Sen var det förstås en upplevelse när legendaren själv hade ordet och kunde göra en återblick. Inte utan koppling till ledorden ovan: rättegång och naturligt ljus.

”Jag hade aldrig fel!” var den generella responsen på kritiken för politisk blåögdhet. Hur skulle det, undrade han nästan troskyldigt, vara möjligt att rapportera om annat än vad han själv sett?

Och beträffande ungdomsåren, när snart nog hela etablissemanget var emot honom, kändes ståndpunkten nästan rörande. Han var både tacksam för att det inte gick alltför lätt – och bitter efter vistelsen ute i kylan med bara några få vänner som hjälpte, inte minst med pengar. Kontentan blev rena kinesiska visdomsorden:

”Motarbeta ungdomen som vill in,
men motarbeta inte för länge,
och se till att hjälpa också!”

John Swedenmark
Skriv ett e-poetbrev till kulturredaktören