"Första dagen var jag gråtfärdig"
TELESÄLJARNA. ”När vi gick på kurs fick vi lära oss att ett nej är inte ett nej. Det är först vid tredje, fjärde nejet som man ska fundera på att lägga på”.
LO-Tidningen har samlat röster från några som har jobbat med telefonförsäljning. De vill vara anonyma. Det ska dock betonas att ingen av dessa telefonförsäljare är eller har varit anställda på Catapult business center.
”Vi kallade det för fulsälj B, att luras. När en kund ska godkänna ett avtal spelar man upp ett band med avtalet som kunde får lyssna på och godkänna. En kille tryckte alltid in en knapp så att kunderna inte hörde när bandet kom fram till ”en bindningstid på tolv månader”.
Cheferna visste om det men brydde sig inte.
Blir hoppy-psykolog
”Vilka samtal man haft! Män som efter ett tag berättade om fruns otrohet eller sin skilsmässa. Ibland fick man vara något av terapeut. En gång blev jag till och med utbjuden på restaurang av en jag ringde till”.
”Personalomsättningen var enorm. Folk kom och gick. En gång hade vi en ny tjej som bara satt som paralyserad framför telefonen. Hon klarade inte av det, att ringa till okända människor och försöka sälja saker.”
”Första dagen var jag gråtfärdig när de skällde på mig. Sedan vande man sig och kunde till och med skratta åt det”.
”Tiden mellan sex och nio på kvällen var värst. Då hade folk kommit hem, höll på att lägga barnen, hade satt sig ner för att äta eller titta på tv-nyheterna. Då blev de som mest förbannade när man ringde”.
Telefonhot
”Värst var de som hotade med att söka upp en, att komma till företaget. En kollega råkade ut för en kund som kom till callcentret och skällde ut henne och hotade”.
”Jag tror många äldre blir lurade. Äldre och utlänningar”.
”Det värsta är föräldrar som lärt sina barn att säga ´Dra år helvete!´. Att vuxna svor kunde man stå ut med. Men att lära sina barn…”
Läs också: artikeln "Han rivstartar ett nytt skift", 21/9 2007
