Riksbanken höjde vid sitt förra sammanträde reporäntan med en kvarts procent. Samtidigt aviserade direktionen ytterligare höjningar framöver.

Bankledningen har under en lång följd av år konsekvent överskattat inflationstendenserna i ekonomin. Det är därför befogat att undra om den denna gång har bättre underlag för sina bedömningar. Åtminstone kan man tycka att den borde uttala sig mindre tvärsäkert om behovet av framtida räntehöjningar. Sådana uttalanden förvandlas lätt till självuppfyllande profetior.

Riksbankens tidigare felbedömningar har kostat oss många arbetstillfällen och en lägre tillväxt än nödvändigt.

Ett skäl till att Riksbanken inte bör binda sig för framtida räntehöjningar är att många tecken tyder på att världskonjunkturen är på väg nedåt. Många konjunkturbedömare i USA räknar med att den amerikanska ekonomin går in i en avmattningsperiod. Om så sker minskar behovet av räntehöjningar för svensk del.

I Sverige ökar visserligen sysselsättning och produktion fortfarande i snabb takt. Men behöver vi därför befara att ekonomin går mot en svårkontrollerbar överhettning?

Hur väl underbyggda är Riksbankens antaganden?
Det är vad Riksbanken verkar tro. I en knapphändig motivering till den senaste räntehöjningen talas om att produktiviteten utvecklas långsammare än väntat och att kostnaderna för årets avtalsrörelse blivit högre än väntat. Dessa två faktorer antas leda till höjda priser.

Men är antagandena särskilt väl underbyggda?

Under ett år då sysselsättningen ökat med 130.000 personer bör produktiviteten sjunka något. Det kan inte förvåna någon. Det tar ju tid innan alla nyanställda skolats in och företagen kan dra full nytta av dem. En tillfällig nedgång i produktivetsutvecklingen vid en snabb sysselsättningsökning är därför normalt.

Att kostnaderna för årets avtal blivit för höga är ett tvivelaktigt påstående. Avtalen har hållit sig inom de ekonomiska ramar som alla varit överens om. Det gäller även när man väger in kvinnopotter och satsningar på att höja de lägsta lönerna.

En viss löneglidning kommer därutöver utan tvivel att äga rum i den industri som slår nya vinstrekord. Men behöver det vara ett bekymmer?

Med så höga vinster som idag kan industrin betala löneglidningen utan att höja priserna. För den exportindustri som är utsatt för en stenhård internationell konkurrens är det en bättre väg att gå än att riskera att prissätta sig ur marknaden.

Företagen har lätt att hitta folk för det mesta
Inte heller behöver vi oroa oss över att brist på arbetskraft ska tvinga företagen att bjuda över varandra i löner. Företagen har för det mesta lätt att nyanställa. Antalet personer som söker sig ut på arbetsmarknaden fortsätter att öka.

Ett kvarstående orosmoment är möjligen om tjänstemännen lokalt skulle försöka pressa fram betydligt högre lönehöjningar än förutsett. Men varför skulle arbetsgivarna gå med på det om de inte anser sig ha råd?

Sant är att de senaste tio åren har tjänstemännens löner ökat snabbare än arbetarnas. När tidigare riksbanksledningar oroats över inflationsdrivande avtal är det rimligen detta de tänkt på, även om den borgerliga pressen med sedvanlig enfald lagt skulden på LO-förbunden fast dessa tagit ut mindre.

Riksbanken borde ha is magen
Växande löneskillnader är ännu främst ett fördelningsproblem. Ekonomin har som sagt tålt de samlade löneökningarna utan att inflationen blivit för hög.

Om vi alls kan lära något av historien så är det att Riksbanken borde ha is magen. Något skäl för att binda upp sig för framtida räntehöjningar har den inte.