När BBC-journalisten Laurence Rees kort efter murens fall reste runt i det forna östblocket för att intervjua människor som blivit fria från diktaturens ok och munkavle, upptäckte han en sak som gjorde honom mycket betänksam: en sorts oförblommerad antisemitism.

Rees bestämde sig för att göra en serie program för BBC, samt skriva boken Auschwitz, som i våras gavs ut i svensk översättning (det engelska originalet kom 2005).

Rees bygger sin framställning på intervjuer med allt ifrån överlevande från förintelselägren till forna SS-män. När det gäller den sistnämnda kategorin befann de sig i den situationen att de lämnat sitt yrkesliv bakom sig och därmed inte hade något att förlora på att ge uttryck för sin övertygelse; många av dem var fortfarande hängivna nazister och ångrade inte sin inblandning i Förintelsen.

Laurence Rees ville kalla både programserien och boken för just Auschwitz, för att han anser att utvecklingen av detta så småningom kombinerade koncentrations- och dödsläger också speglar det tyska rikets utveckling i stort.

Innan den slutliga lösningen
Trots Hitlers redan från början oförsonliga judehat, som han bland annat luftar i Mein Kampf (1926), och trots Nürnberglagarna (1935) – som inskränkte judarnas rättigheter i Tyskland – och Kristallnatten (1938), existerade inte utplåningen av judar som en möjlig “slutlig lösning” förrän i början av 40-talet.

Man hade definitivt inget till övers för judar, men hade inget emot att de emigrerade. Innan detta med “slutlig lösning” ens kom på tal fanns långt framskridna planer på att deportera alla judar till någon avlägsen plats.

Två personer skulle så småningom leda genomförandet av den “slutliga lösningen”, men både Heinrich Himmler och Reinhard Heydrich var av allt att döma skeptiska inledningsvis.

Himmler skrev att “fysisk utrotning av ett folk” i grunden var “otyskt”, och Heydrich skrev i sin tur att “biologisk utplåning är ovärdigt det tyska folket som en civiliserad nation”.

Kommandon för allt
När Tredje Riket lagt under sig stora delar av Europa började man blicka österut. Nazisterna var besatta av tanken att det fanns en koppling mellan judendomen och kommunismen, genom att angripa Sovjetunionen slog man på det sättet två flugor i en smäll.

Medan reguljära trupper avancerade österut, skickade Heydrich särskilda så kallade einsatzkommandon vars enda uppgift var att utplåna judar. Soldaterna som ingick i dessa mordkommandon fick så småningom psykiska besvär, något som gjorde Himmler djupt oroad.

I det tyskockuperade Polens dödsläger såg man till att de tyska SS-männen inte personligen behövde befatta sig med själva mördandet: specialkommandon av judar såg till att deras trosfränder vallades in i gaskammaren – som påstods vara en hygieninrättning – och tog hand om kropparna efteråt, begravde eller brände dem.

Förintelseförnekarna har skjutit in sig på just Auschwitz för att det bevisligen fanns både bordell och swimmingpool där. Hur kan man under dessa omständigheter kalla Auschwitz för ett dödsläger? Här fanns ju “bekvämlighetsinrättningar” av olika slag! Men det var just detta som gjorde Auschwitz till ett så unikt läger: om man tillhörde ett arbetskommando och jobbade hårt kunde man av SS få biljetter till bordellen, samtidigt som människor i tusental gasades ihjäl i en annan del av det vidsträckta lägret.

Endast Danmark får godkänt
Boken ger också en nyanserad bild av den omvärld som nazisterna försökte dupera. Rees brännmärker en lång rad länder som han anser var alldeles för undfallande gentemot Hitler, inte minst Frankrike och Vichyregimen som eftergivet “samarbetade /…/ under hela denna process [deporteringen av ickefranska judar].”

Det finns bara ett enda land som finner nåd inför Rees ögon: Danmark. Få danska judar deporterades, de flesta lyckades – inte minst med hjälp av danska kyrkan och frivilliga krafter – rädda sig undan, en hel del kom till det neutrala Sverige i danska fiskebåtar.

Bok: Auschwitz
Författare: Laurence Rees
Översättning: Stefan Lindgren
Förlag: Prisma

Erik Löfvendahl
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören