Det har nu gått ett år sedan den borgerliga alliansen vann valet. Svenska folket röstade bort den socialdemokratiska regeringen. Vad vi som fackliga företrädare tycker om den borgerliga politikens konsekvenser framgår med all önskvärd tydlighet. Men vi kan inte nöja oss med att skälla på den sittande regeringen.

Vi var många som inte röstade på alliansen men inte tillräckligt många. Vi misslyckades med att övertyga väljarna om vad som skulle bli följden av en borgerlig regeringspolitik. Paradoxalt nog har vi därigenom varit med och bestämt utgången i valet.

Skälet till att vi misslyckades var framförallt att moderaterna har insett att det inte går att tänka bort facket. Åtta av tio löntagare i Sverige är medlemmar i en fackförening. Att direkt angripa facket blir därför ett alltför tydligt angrepp på alla löntagare.
Moderaterna inser att det inte går att vinna val i strid med den samlade fackföreningsrörelsen.

Moderaterna har också insett att vårt system med fackföreningar som sluter rikstäckande kollektivavtal medför fördelar också ur deras perspektiv. Det handlar framför allt om att Sverige har en arbetsmarknad som nästan helt saknar strejker och konflikter. Den svenska arbetsmarknaden är ”i det närmaste konfliktfri” enligt Medlingsinstitutet. Sverige har bland det lägsta antalet strejkdagar i Europa. På EU-nivå framhålls ofta Sverige som ett föredöme. Den svenska lönebildningen är en av världens mest stabila.

Moderaterna inser vikten av en arbetsmarknad där löntagarna följer de uppsatta spelreglerna. Det gynnar nämligen landets företagare som får en produktion som rullar utan oförutsägbara avbrott. De ser dagens fördelar men tycker att priset för att få lugn och ro på arbetsmarknaden är för högt.

Om det blir dyrare att vara med i a-kassan tappar facket medlemmar och blir svagare
Därför försöker alliansregeringen med full kraft slå in en kil mellan facket och a-kassan. Om det blir dyrare att vara med i a-kassan drabbas facket av medlemstapp och blir svagare. Om a-kassan och sjukförsäkringen försämras och trycket på de arbetslösa och sjuka hårdnar att ta lågt betalda arbeten så blir vi lättare att ”tas med”.

Från fackligt håll har vi varit lite enfaldiga när vi ibland tror att stora delar av den svenska befolkningen går med ett klappande hjärta för det som vi kallar den svenska modellen. Vad väljarna först och främst är intresserade av är vad politiken ger för effekter för enskilda människor.

Alla riskerar vi att drabbas av arbetslöshet och sjukdom. Alla blir vi äldre och alla barn ska ha goda möjligheter att växa upp och må bra. Vår fackliga linje har alltid byggt på en grundmurad tro på att det är bäst för alla om vi delar på riskerna, att vi hjälps åt för att alla ska få det så bra som möjligt.

När den borgerliga regeringen nu gör försämringar på område efter område uppstår ett tryck på de fackliga organisationerna att lösa problemen genom att ta över skyddsnät som samhället tidigare stått för. Det kan handla om inkomstförsäkringar och sjukförsäkringar. Risken är att vi då bara ökar skillnaderna eftersom vi fördelar risken bland dem som löper störst risk att drabbas. Några slipper att vara med och bidra och vår välfärdsmodell naggas alltmer i kanten.

Om inte facket kan leverera tar staten över
Först och främst måste vi lösa våra fackliga åtaganden. Om vi inte kan leverera utifrån våra grundläggande åtaganden kommer staten att ta hand om problemen. Om vi inte kan lösa de problem som människor upplever i arbetslivet så kommer olika politiker att se sin chans att bli valda och omvalda genom att påstå sig ha en lösning. Vår uppgift är att så långt det är möjligt lösa problemen med fackliga medel. På så sätt förfogar vi själva över lösningarna.

Under tolv år med en socialdemokratisk regering diskuterade vi intensivt problemet med alltför många deltidsanställningar och alltför få heltidsanställningar. Vi väntade i tolv år på ett urvattnat lagförslag som kanske skulle ha genomförts om socialdemokraterna hade vunnit valet 2006.

Det hade kanske varit bättre om vi litat på oss själva. Att till exempel Fastighetsanställdas förbund i sina kollektivavtal gjort det dyrare för arbetsgivaren att anställa på deltid än att anställa på heltid för oss säkert mycket närmare ett genomförande av vårt krav på fler heltidsanställningar än ett urvattnar lagförslag där utsikterna att genomföra lagstiftningen var osäker.

Vi kan inte smita och säga att sossarna ska fixa våra problem
Vi kan inte smita genom att säga att sossarna ska fixa våra problem bara de åter får möjlighet att bilda regering. Ingen jämställdhetslag i världen kan till exempel fixa jämställda löner. Det kräver precis som vi gjorde i årets avtalsrörelse en tydlig sammanhållning inom LO-kollektivet.

Den fråga som vi måste ställa oss när vi nu upplever hur förutsättningarna kan förändras ganska drastiskt efter ett regeringsskifte: Vilka frågor ska vi själva ta ansvar för i förhandlingar med arbetsgivarna och vilka frågor ska avgöras genom politiska beslut?
Vi kan inte passivt vänta och hoppas på en socialdemokratisk valseger om vi vill fortsätta att ha förbundsmedlemmarnas förtroende.

Erland Olauson
LO:s vice ordförande och avtalssekreterare
Skriv till debattredaktören