Vid halvårsskiftet nästa år vill regeringen införa ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag på 3.000 kronor i månaden för barn mellan ett och tre år. Samtidigt införs en jämställdhetsbonus på 3.000 kronor i månaden för föräldrar som delar på föräldraförsäkringen.

Vilka regler som ska gälla för de nya bidragen och hur de ska betalas är ännu oklart. De frågorna ska nu utredas internt i regeringskansliet. Och det kan nog behövas. Som vanligt har ingen i alliansen funderat över sina idéers praktiska konsekvenser.

Uppenbart för alla är ändå att de två förslagen motverkar varandra.

Förslag med motsatta syften
Ett syfte med en jämställdhetsbonus är ju att underlätta för båda föräldrarna att behålla kontakten med sitt arbete. Båda ska kunna återgå till sitt arbete direkt efter föräldraledighetens slut.

Avsikten med vårdnadsbidraget är motsatt. Här handlar det om att uppmuntra en av föräldrarna att stanna hemma tills barnet är tre år.

Eftersom det i de flesta fall blir kvinnan som kommer att stanna hemma kommer detta utan tvivel att försvaga kvinnornas ställning på arbetsmarknaden.

Regeringen marknadsför åtgärderna som en valfrihetsreform. Men i praktiken så kommer de att inskränka valfriheten.

Jämställdhetsbonusen, som ska betalas ut i efterhand och bli maximalt 13.500 kronor, är tänkt att utgå till de föräldrar som efter att ha tagit ut vardera två obligatoriska månader föräldraledighet delar resterande nio månader lika.

Det betyder att en familj där den ena föräldern tar ut sju månader och den andre sex månader förlorar bonus. Vad är vitsen med det? Föräldrarna kan ju haft goda skäl att dela föräldraledigheten just så utan att uttaget därför kan karakteriseras som ojämlikt.

Dyr historia för kommunerna
Vårdnadsbidraget kan bli dyrt för de kommuner som inför det. I de flesta barnfamiljer är någon förälder hemma ganska många månader efter barnet fyllt ett år. För alla dessa blir vårdnadsbidraget ett slags förhöjd föräldrapenning.

Någon inbesparing på barnomsorgen gör inte kommunen eftersom föräldrarna ändå inte haft för avsikt att skaffa sig en dagisplats.
Omvänt gäller att den stora grupp föräldrar som inte har råd att stanna hemma någon längre tid efter det att barnet fyllt ett år blir ekonomiskt bestraffade. De får ju ut en relativt mindre del av familjestödet, trots att de genom sitt arbete bidrar till en högre andel av produktionen och samhällets skatteinkomster.

För en regering som säger sig vilja uppmuntra arbete i stället för bidrag är det en underlig politik. Vårdnadsbidraget innebär att hårt abetande småbarnsföräldrar subventionerar icke arbetande hemmafruar/hemmamän.

Vårdnadsbidrag i kombination med jämställdhetsbonus öppnar för en intressant form av bidragsmaximering. En familj kan ju ena sig om att först kvittera ut jämställdhetsbonusen och därefter låta, förmodligen kvinnan, stanna hemma med vårdnadsbidrag tills barnet fyllt tre år.

Kostnaderna för vårdnadsbidraget är svåra att uppskatta. Folkpartisterna i regeringen tror att kostnaderna för kommunerna blir mellan fem och sex miljarder. Kristdemokraterna tror att kostnaderna blir betydligt lägre, eftersom de räknar med att utnyttjandet av den kommunala barnomsorgen kommer att minska väsentligt.

Men här rör det sig om en uppenbar felkalkyl. Föräldrar som arbetar ger ju ett produktions- och skattebidrag som vida överstiger kostnaden för en dagisplats.

Ju dyrare vårdnadsbidrag, desto mindre till äldreomsorg
Klart är därför att ju mer pengar vårdnadsbidraget kostar, desto mindre pengar finns över till andra sociala ändamål som äldreomsorg.

Jämfört med andra länder är svensk familjepolitik generös. Om vi ytterligare vill förstärka barnfamiljernas ekonomi är det klart bättre att bygga ut föräldraförsäkringen eller att höja barnbidraget.

Det ökar till skillnad från vårdnadsbidraget alla (även de som vill arbeta) familjers valfrihet, eftersom familjerna själva utan pekpinnar kan bestämma när och hur de vill använda pengarna.