I valet 2006 förlorade folkpartiet nästan halva sin valmanskår. I vilket annat parti som helst hade partiledaren efter en sådan sinkadus tackat för sig och avgått.

Så icke Lars Leijonborg. Han var segerrusig. Inför de tusentals partiaktiva som röstats bort i fullmäktige och nämnder runt om i landet, förklarade han på valnatten i TV hur lycklig han var över att just han skulle få sitta i regeringen.

Och där sitter han fortfarande som fastspikad, veckan efter att Jan Björklund valts till ny partiledare. Förnyelsen går långsamt i folkpartiet.

Ombuden kanske tyckte att Björklund behövde en överrock
Möjligen tyckte ombuden vid landsmötet sig ha goda skäl att förse Jan Björklund med en överrock. De vet att han är ett oprövat kort, slängd i käften men utan den eftertänksamhet som fordras av en skicklig politiker.

På kort sikt blir säkert Jan Björklund en frisk fläkt. Men han bör nog ta sig i akt för de fadäser som lätt följer av hans talförhet, som till exempel när han för fyra år sedan ville skicka svensk trupp till Irak för att kriga på USA:s sida. Dylika tanklösheter må gå an för en major i reserven, men kan stå en partiledare dyrt.

Ingen kan betvivla att Jan Björklund tycker att skolan är viktig. Men hans perspektiv är märkligt skevt. Hans uppslagsrikedom när det gäller att finna nya former för att bestraffa och betygsätta eleverna är utan gräns.

Pedagogiska pennalister kan känna sig upmuntrade av Björklund
Pedagogiska pennalister av det slag som tyvärr alltid funnits i skolan må känna sig uppmuntrande av skolministerns krav på hyfs och hut, men goda pedagoger vet att det är lätt att vara tillrättavisande men oerhört svårt att visa tillrätta. Att stämpla elever som icke-godkända eller hota med kvarsittning är ingen lösning på problemet hur skolan bäst ska organiseras för att lärarna ska kunna hjälpa fram alla elever till de kunskaper de behöver.

Varför har till exempel Björklund inget att säga om att mer än hälften av alla lärare i de privata gymnasieskolorna är obehöriga? Varför har folkpartiet inget program för elever med behov av särskilt stöd, annat än skenlösningen att sortera ut dem från gemenskapen med andra elever? Varför vill folkpartiet sänka kunskapskraven för de gymnasieelever som inte vill gå i de studieförbedande programmen? Varför blundar folkpartiet för den snabbt tilltagande segregeringen i storstädernas skolor?

På alla dessa frågor saknar Jan Björklund svar. Han vill öka kontrollen av eleverna i alla led, men har ingen aning om på vilket sätt övervakningsapparaten ska stödja skolans pedogiska utveckling.

Folkpartiet har tagit stora kliv åt höger
När de gäller fackliga rättigheter, betydelsen av generösa socialförsäkringar och ekonomisk utjämning har folkpartiet historiskt sett stått närmare socialdemokraterna än den politiska högern. Inför väljarna har folkpartiet framställt sig som en garant för att en borgerlig regering inte ska äventyra dessa värden.

Så är det inte längre. När moderaterna tagit små steg mot den politiska mitten har folkpartiet tagit stora kliv åt höger. På landsmötet lyckades Jan Björklund med stort besvär förhindra att hans parti slöt upp bakom centerns antifackliga linje. Något principiellt försvar för fackets avtalsfrihet mäktade han inte med utan han skyllde ifrån sig på moderaterna.

Så långt har det alltså gått. För försvaret av grundläggande fackliga rättigheter måste arbetarrörelsen idag hoppas på att moderaterna förmår köra över sina koalitionspartners. Av folkpartiet kan man inte vänta någon hjälp.