Debut med magnetiskt slut
Poeten Bob Hansson debuterar som romanförfattare. I centrum står en 58-åring, uppvuxen i folkhemmet. Han har blivit av med fru och arbete. Dessutom har han genomgått en hjärttransplantation.
Vad skall han ta sig för när bara arbete skapar mening? Han går tillbaka till arbetsplatsen, och jobbar när chefen är borta. Han blir avslöjad av facket. Han får återgå till sjukskrivningen. Parallellt inleds en relation med en dagisföreståndare. En motorcykel införskaffas, och en dröm uppfylls.
Det är vad Gunnar handlar om; hur en byggnadsarbetare försöker resa sig efter en livskatastrof. På tunnelbanan träffar han Crawl som visar sig vara vän till den vars hjärta han övertagit. Det finns spekulationer om kvantfysik, om cellers minnesförmåga. Men de går hand i hand med Hanssons poetiska språk. Läsaren får vingla omkring i en gammal kropp med små, men betydelsefulla drömmar.
Gunnar firar triumfer, men inte bara som romanperson. Utan också som vittnesmål till ett folkhem i spillror, och för att han är medskapare till berättelsen.
Det leks ordentligt mot slutet, men det självironiska blir en god arbetskamrat som håller det pretentiösa borta. En Stig Claesson finns i Stockholmsskildringarna, en Dylan Thomas i drömsekvenserna.
Psykologi tillsammans med initierad socialrealism gör Gunnar till en roman som öppnar djupare perspektiv än någon arbetarskildring. Slutet skall inte berättas, men jag lovar att den som läser får ett leende på läpparna inför ordens magnetiska kraft.
Författare: Bob Hansson
Titel: Gunnar
Förlag: W&W
