När jag studerade till författare i ungdomen gästades klassen av Karl Vennberg, som hade ett enda budskap: ”Undvik Ekelöf. Han är ingen bra förebild.”

Det fanns fog för varningen. Gruppen var stor och konfliktfylld, deltagarna kom från alla möjliga håll, men Ekelöf framstod för alla som urtypen för ett författarskap. Han representerade det dubbla jaget: den som talar och det som inte låter sig sägas.

Utåt författarrollen, ombytlig men omutlig. Inåt schamanrollen, att via dikten trolla med tillvarons hemligheter. Vennberg ville ha politisk dikt. Men vi aspiranter ville helst förbli hemliga.

Alla är välkomna
Den 15 september är det Ekelöfs hundraårsdag, som firas med seminarier, musik och uppläsningar på Sigtunastiftelsen (där hans arbetsrum blivit museum). Alla är välkomna. Och jag tänker numera så här om Ekelöf och politiken: han var folkhemshatare därför att han måste få stå ensam. En antagonist till allt kollektivt.

Men han var en ofullkomlighetens förkämpe, och det är därför jag kan uppleva honom som en bundsförvant i projektet att förvandla världen till det bättre.

Krigsvintern 1939-40 skrevs följande kommentar till hur bilden av människan kan bli det omänskligaste av allt. I ”hon som förgäves bjöd ut sig” skymtar vi den gestalt sköka-och-moder-åt-alla som kom att bli central i Ekelöfs senare diktning.

Sorgligt aktuell
Men identifikationen med de utslagna känns även helt aktuell. Jag pratade nyss med en vän som varit inlagd för depression. Det allra värsta hade varit alla flickor som skär sig. ”Inte bara i armarna utan över hela kroppen.”

Alltför många går och känner sig undermåliga nuförtiden. De lever inte upp till normen. För deras hemliga skull är Ekelöf i högsta grad en del av politiken.

Till idealisterna
Sänk människan till människan!
Så ensam står hon med sin snökalott
som vinterparkens bildstod
bland de stela lyktor.
Och hon som förgäves bjöd ut sig
skyndar förbi den isiga sockeln
svart, med det undermåliga ansiktet
naket mot gryningen.