Hembiträdena organiserar sig i Bolivia – och får rätt

Rosmery Silaipi är aktiv i Fenatrahob, hembiträdenas fackförbund, i La Paz. Foto: Martin Gartat.

De jobbar nästan dygnet runt – sex dagar i veckan. Och ofta bor de i familjen som de arbetar för. Bolivias hembiträden är mycket svåra att organisera fackligt. Men facket har antagit utmaningen – trots att söndagar är enda dagen för fackmöten.

Rosmery Silaipi berättar om sin dag i tjänst hos en rik boliviansk familj:

– Jag gick upp vid sex på morgonen för att göra frukost. Sedan gjorde jag i ordning familjens dotter och tog henne till skolan. Vid tolvsnåret lagade jag lunch åt familjen och gav alla husdjuren mat. På eftermiddagarna tvättade jag kläder för hand i tvättstället och städade huset. Och på kvällarna tog jag hand om deras nyfödde son. Jag arbetade till elva på kvällen, berättar Rosmery som numera är aktiv i Fenatrahob, hembiträdenas fackförbund, i La Paz.

Varje månad sa arbetsgivaren att de lade undan hennes lön. Rosmery Silaipi fick bara ut mellan 15 och 20 kronor på söndagarna, ”för att roa sig”.

Så småningom bestämde hon sig för att återvända till sin by på landsbygden.

Innan dess hade kvinnan i familjen alltid behandlat henne väl. Men plötsligt påstod hon att Rosmery hade skött arbetet dåligt, bränt kastrullerna och annat. Hembiträdet fick inte ett öre för tre års slit.

– Då visste jag inte att vi hade ett fackförbund och att jag kunde få hjälp. Så jag återvände till byn med de få slantar som jag hade lyckats spara av fickpengarna.

Rosmery Silaipi blev föräldralös när hon var elva. Samma år började hon arbeta som hembiträde. Hon tjänstgjorde hos olika familjer i 20 år, tills hon fick ett förtroendeuppdrag i Fenatrahob. Trots det hårda liv hon levt skojar och skrattar Rosmery ofta.

Hennes dialekt avslöjar att hon kommer från den tropiska östra delen av landet, långt från kyliga La Paz högt uppe i Anderna.
Det är mycket svårt att organisera hembiträdena.

– Kvinnorna arbetar hela dagarna och det är otänkbart att de skulle få ledigt för att gå på fackmöten. Vi håller alla möten och informationsträffar på söndagar, den enda lediga dagen för många av våra medlemmar, berättar Rosmery Silaipi.

Sydamerikas fattigaste och mest ojämlika land
Bolivia är Sydamerikas fattigaste och mest ojämlika land, och för många indiankvinnor är jobbet som hembiträde den enda möjligheten att få en fast inkomst.

De flesta hembiträden är just unga indiankvinnor från landsbygden. En del luras till städerna av sina blivande arbetsgivare med löften om att de ska få möjlighet att studera. Väl framme möts de av brutna löften, långa arbetsdagar och minimilön, 500 kronor i månaden. Och det händer att lönerna inte ens betalas ut, som i Rosmerys fall.

Men med den lag som värnar om hembiträdenas rättigheter kan de i dag ofta få hjälp av facket att lösa problemen.

– Häromveckan fick en av våra medlemmar sparken efter tolv år hos en och samma familj. De ville inte betala henne det skadestånd som lagen kräver. Jag åkte dit och visade lagtexten för arbetsgivarna. Till slut fick kvinnan de pengar hon hade rätt till, berättar Rosmery.

Obligatorisk sjukförsäkring för landets hembiträden
Nu förhandlar Fenatrahob med regeringen om att införa en obligatorisk sjukförsäkring för landets hembiträden. Månadsavgiften kommer att bli cirka 50 kronor, mer än två dagslöner.

Frågan är om avgiften ska betalas av de anställda och arbetsgivarna, eller om även staten ska skjuta till pengar.

– När vi lagar mat råkar vi ut för brännskador och knivsår. Vi blir förkylda och får svampinfektion i händerna av att tvätta kläder och diska för hand. Med lite tur kan vi ha en sjukförsäkring innan året är slut. Vi behöver den verkligen, säger Rosmery Silaipi.

Martin Garat