Nyheter

Därför låter ordet du så älskligt på arabiska

/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2007/poesi1.jpg

Tvåheten och könsbestämningen av ”du”, ger poetiska möjligheter som känns älskligt underbara för den arabiskokunnige.

Översättning är ett ensamt och långdraget knog. Men översättning i grupp kan vara lika rafflande som en innebandyfinal. Bollen är överallt ungefär samtidigt. Varje deltagare växlar mellan vilostunder och explosiv action.

I helgen anordnades poesifestivalen Bagdad Café i Rinkeby, med inbjudna poeter från många språk. Och i anslutning ett seminarium som jobbade från svenska till arabiska och tvärtom, trots att bara vissa av de inbjudna behärskade bägge språken nöjaktigt.

Det blev ett rejält kackalorum. På arabiska, svenska, engelska, tyska, franska, spanska och improviserat teckenspråk. Plus det mest internationella av alla kommunikationsmedel: skrattet.

Vad är till exempel ett sjok? Ordet finns inte med i nåt lexikon och det tog säkert tjugo minuter bara för de svenska deltagarna att definiera när ett sjok upphör att vara ett sjok: … det ska vara ganska stort, oformligt, tunt, och … vad ska man säga … spänstigt.

”Det finns inget sånt ord på arabiska.” Gästpoeten i min arbetsgrupp, Sabah Zwein från Libanon, återkom ofta under de två dagarna till hur fattigt hennes modersmål är. Och alla andra hade överseende med klagomålen, eftersom just den känslan är universell, att ens eget språk är mycket skralare än alla andras.

Arabiska som gjort för kärleksdikter
Sabahs egna dikter verkade först enkla, men snart öppnade sig deras rikedom. Till exempel att arabiskan inte bara har ental och flertal (singularis och pluralis) utan även en form som anger att det handlar om två exemplar av nånting, eller två personer: ”Dualis” är den grammatiska termen.

Och när man säger ”du” på arabiska måste man ange om denna ”du” är en man eller en kvinna!

Bägge de där möjligheterna, tvåheten och könsbestämningen av ”du”, ger poetiska möjligheter som känns lika älskligt underbara för den arabiskokunnige som de var självklara för Sabah.

Till slut fick vi skamset ge upp hoppet om att få dit ordet ”sjok”. Det fick bli en annan lösning: eftersom den ”man i svart skinn” som uppträder i Katarina Frostensons dikt bäddar en säng av honung, gick det för sig att tala om ”lakan” i stället men då skrynkla till dem med de metoder som står poesiöversättaren till buds.

Sånt är stränga yrkeshemligheter, men jag kan avslöja så mycket som att det handlar om var och i vilken omgivning man placerar ett ord och dess klang.

Det svårast är att inte säga det som inte får bli sagt
Gemensam möda ger i bästa fall också plats för gemensam reflexion. Till slut blev översättargängen självkritiska därför att alltför lite förblivit outsagt. ”Är det inte typiskt när man översätter” utbrast Tetz Rooke, ”att man vill förklara!” Och alla kunde instämma i att då blir det fel.

För att återknyta till innebandyliknelsen: Den boll som alla jagar i poesin är nånting som inte blir sagt. Nånting som inte får bli sagt. Och som just därför är så närvarande att alla känner av det, särskilt i den kollektiva stund när allesammans enas om att ”nu är det bra, nu tar vi nästa dikt.”