Klockan är 02:45 och nu börjar ännu en arbetsdag
 |
| – Tidigare hade jag 120 tidningar i mitt distrikt, nu är det 109. Många nöjer sig med Metro, säger Gregoria Silves, som själv saknar den nedlagda tidningen Arbetet. Foto: ADAM IHSE |
Efter 24 år som kokerska tjänar Gregoria Siles 16.240 kronor i månaden.
– Utan de pengar jag tjänar som tidningsbud får jag leva på vatten och bröd.
På natten ligger gatorna i Göteborg tomma. Natten är stjärnklar. Den fuktiga asfalten glänser i månskenet.
Att gå upp klockan två är tungt, kroppen är inte redo att övervinna mer motstånd än så. Därför känns den bitska nattkylan som ett övergrepp. Dagen innan har varit sommarvarm, nu visar termometern fyra plusgrader.
Vid en liten parkering på Fänkålsgatan i Angered väntar tidningarna i en blå låda. Klockan 02.45 dyker Gregoria Siles upp: en liten, rörlig kvinna i rejäla skor och vindtät jacka. I den orangefärgade nattbelysningen verkar ansiktet blekt. Trots den tidiga timmen ligger det svarta håret perfekt.
Gregoria Siles lyfter upp tidningsbuntarna med viss möda och lastar dem på en bred, fyrhjulig kärra. Så ger hon sig av in bland husen: fyrvånings- och åttavåningshus i betong. En tolv timmar lång arbetsdag har börjat.
Strax framför den första huslängan skyndar en igelkott över gångvägen, och Gregoria lyser upp för några sekunder:
– Jag träffar den varje morgon.
Ingen tid ödslas på portkoder
Hon öppnar portarna med en liten kodbricka, så att hon slipper ödsla tid på att slå portkoden. Tidningarna är sorterade så att tidningsbudet ska veta vilka lägenheter som ska ha en tidning – i regel Göteborgs-Posten, i några fall Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter eller Dagens Industri.
Men vem i huset som ska ha vad kan Gregoria redan utantill. Hon har burit ut tidningar i 19 år, och rutinen syns i allt hon gör. På den översta, åttonde våningen kliver hon ut ur hissen och kör ner en tidning i ett av brevinkasten: snabbt, för att inte förlora dyrbara sekunder, och samtidigt försiktigt, så att tidningen förblir hel och så att luckan inte slår igen med en smäll som stör de sovande.
Hon tar trappan ner till sjunde våningen, lämnar en G-P och kliver in i hissen. På väg ner skickar Gregoria ett sms till Västsvensk Tidningsdistribution (VTD) för att bekräfta att hon har börjat bära ut.
Gregoria Siles distrikt, Lövgärdet i Angered, är speciellt. Trots att hon går 8,4 kilometer i tät bebyggelse är det bara 109 tidningar att dela ut. I portar med ett tjugotal lägenheter prenumererar ofta bara ett eller två hushåll på en morgontidning.
Tidningsläsarna bor alltid högst upp
Av någon anledning bor tidningsläsarna nästan alltid högst upp. På en särskild hemsida för tidningsbud diskuteras det här fenomenet som ett välkänt faktum, även om det fortfarande väntar på en bra förklaring. Kanske har människor med lite bättre ekonomi lagt beslag på de översta lägenheterna?
– Förra året reparerade de hissarna här i två månader, minns Gregoria med en suck. Jag fick gå uppför åtta trappor för att lämna en enda tidning.
Så länge LO-Tidningen följer med är det tyst bakom de låsta dörrarna, men det händer att folk är vakna när Gregoria kommer.
– Metallarbetarna på Volvo börjar tidigt. En del är uppe och väntar på tidningen. På Kummingatan finns några som brukar tacka mig.
Ibland är hon rädd på de nattmörka gatorna
Vandringen går vidare mellan nedsläckta hus. Gatorna har kryddnamn: Fänkålsgatan, Senapsgatan, Timjangatan… Gregoria Siles ser liten och ensam ut där hon skyndar fram med vagnen. Och jo, ibland är hon rädd.
– I flera månader följde en man efter mig varje natt. Han väntade i Lövgärdets centrum, och kunde dyka upp i olika trappuppgångar. Jag såg mig ständigt omkring.
Sådana gånger säger Gregorias barn att hon måste sluta dela ut tidningar. De påminner om att hon trots allt är 55 år, och har varit tidningsbud i 19 år nu. Att heltidsarbetet i köket på Röseredsskolan kunde vara nog.
– Men att sluta går inte, säger Gregoria. Jag behöver pengarna. Om jag skickar något till släktingar i mitt gamla hemland? Nej, nej! Bara min hyra går på 5.000 kronor, och jag har studieskulder.
Inte heller är jobbet som tidningsbud sex dagar i veckan någon guldgruva. Om tidningarna kommer i tid börjar Gregoria bära ut dem klockan 02.45, och i regel är hon klar klockan 06.20. För det får hon 8.240 kronor i månaden inklusive ob och andra tillägg.
Starkta protester stoppa planerna på större distrikt
För ett år sedan utökade VTD distrikten för Gregoria och hennes kollegor i Angered. I praktiken innebar det mer arbete för mindre pengar. Protesterna blev starka, och arbetsgivaren har backat. Men planerna på större distrikt finns kvar. Det bekymrar Gregoria och många andra som kombinerar tidningsjobbet med ett annat arbete.
– Pengarna är viktigast, men för mig betyder tidningarna något mer, förklarar Gregoria. I Bolivia var jag politisk aktivist. Jag och min man gjorde en tidning som vi tryckte själva. Att dela ut tidningar är ett sätt att minnas den tiden.
– Det kan regna, det kan snöa, vi tidningsbud går ändå. Tidningen måste alltid ut. Det är vår stolthet.
När vi lämnar Gregoria Siles har hon fortfarande en rejäl bunt tidningar kvar på vagnen. Klockan 06.39 går bussen från Lövgärdet till Röseredsskolan, och dessförinnan måste tidningarna vara utdelade. Stegen är snabba när hon försvinner mellan husen.
 |
| – Ibland läser jag lite i tidningen när jag står i hissen, säger Gregoria Silves. Men jag prenumerar inte själv. |
