Ett gott förhållande till hästar
Slag av hovar
sjunger liksom:
– Grip.
Grav.
Grop.
Grupp. –
Drucken av vind,
skodd av is,
halkade gatan,
hästen dråsade
på sin länd,
och genast
trängde sig nyfikna
en efter en,
som kommit till Kuznetskij för att svänga med byxbenen,
skrattet ekade, slamrade:
– Hästen har fallit! –
– Den föll, hästen! –
Kuznetskij skrattade.
Bara jag ensam
blandade inte min röst med skränen.
Jag gick fram och jag ser
hästens ögon…
Gatan kantrade,
flyter sin egen väg…
Jag går fram
och ser –
stora droppar en efter en
rullar längs nosen,
försvinner i skinnet…
Och något slags allmän
djurisk sorgsenhet
flöt ur mig och stänkte,
sögs upp i sorlet.
”Hästen, låt vara,
häst, hör på mig –
varför tror ni er vara sämre än dessa?
Barn lilla, alla är vi en smula hästar,
var och en av oss är häst på sitt vis.
Kanhända
– hon var gammal –
inte i behov av daltande,
kanhända fann hon min tanke lågsint,
men
hästen
spratt upp,
ställde sig på benen
gnäggade
och gick iväg.
Hon viftade med svansen.
Rödbruna barnet.
Kom fram glad,
ställde sig i spiltan.
Och hon fortsatte tycka sig
vara en fölunge,
att leva var värt,
och värt att arbeta.
(1918)
Fotnot: ”Kuznetskij” syftar på gatan med det namnet i Moskva
Översättning: Annika Bäckström
