LITTERATURHISTORIA. Stieg Larssons tre böcker om Lisbeth Salander utspelar sig på välkända adresser i Stockholm. Och nu börjar det dyka upp besökare kring Mosebacke som letar efter Fiskargatan, ”där Lisbeth Salander bor”. Några frågar också efter restaurangen på Tavastgatan, där det höll på att gå riktigt illa för en annan huvudperson, Mikael Blomkvist.

Fiskargatan ligger där den ska, men den där utmärkta restaurangen, Samirs gryta, finns tyvärr bara i böckerna. Men vem vet, med tilltagande Salanderturism kanske den dyker upp i verkligheten.

Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes (Norstedts) har etablerat sig som mest lästa böcker i år.  Översättningarna till olika europeiska språk har snabbt slagit igenom och svenskar som rest i Europa i sommar vittnar om kommentarer som: ”Ah, you are from Salander-land!”

Stieg Larsson hann ge några intervjuer om Salanderböckerna innan han gick bort och har beskrivit Lisbeth Salander som en vuxen-Pippi i en mörk och farlig värld.

Likheterna är legio
När man väl fått den nyckeln är det lätt att se hur de tre böckerna om Pippi Långstrump fungerat som ett ramverk. På dörren till Salanders lägenhet på Fiskargatan står V. Kulla (hon vill av olika skäl vara anonym) och koden till hennes säkerhetslarm är 74774, dvs P-I-P-P-I.

Salander är en liten tjej, 27 år gammal, som slår alla med häpnad med sin styrka och hon är ofattbart rik.

När Pippi leker kull med poliserna Kling och Klang, jagas Salander av kriminalpolisen och en mycket hemlig avdelning inom Säpo.

När Pippi går en match mot starke Adolf får hon ner honom på mattan och håller honom fast. När Lisbeth Salander kämpar för sitt liv mot den jättelike Ronald lyckas hon till sist trycka fast honom i golvet med en bultpistol.

Medborgarna i den lilla staden där Pippi bor anser att det är olämpligt att hon bor ensam i sitt hus och beslutar att hon ska till ett barnhem. När beslutet ska verkställas förklarar Pippi vänligt men bestämt att hon tänker bo kvar; de får hitta ungar till sitt barnhem någon annan stans. Salander har betydligt besvärligare motståndare i de samhällskrafter, betjänade av den ondsinte psykologen Peter Teleborian, som vill se henne inlåst för gott.

Lisbeth Salander är inspirerad av Pippis klädstil: stora kängor och randiga knästrumpor i svart och lila. Vid högtidliga tillfällen sminkar de sig kraftigt, Pippi med färgkritor och kol, Salander med svart mascara och grått läppstift.

Deras mammor är döda (eller dör), papporna är frånvarande. Men kapten Efraim Långstrump, fordom havens skräck, dyker plötsligt upp och det gör Lisbeths pappa, f.d. gangsterkung, också.

Pippi och hennes pappa brukade ”förr i världen” tävla om vem som var starkast och beslutar pröva på nytt, även om kapten Långstrump befarar – helt korrekt – att Pippi blivit den starkare. Förr i världen har Lisbeth försökt förgöra sin pappa och nu, när han oväntat är tillbaka, väntar nya kraftmätningar.

Tommy och Annika bor också i Salanderland. Annika Giannini är advokat och lika väluppfostrad och välklädd som Pippis granne. Mikael Blomkvist är hennes bror och syskonparet hör till de få vänner Lisbeth har.

En Pippi för vuxna
När man väl kommit in på Pippi-spåret ser man paralleller överallt –  det blir lite som sudoku, man kan inte sluta. Man letar kodade budskap i boken; är det till exempel en slump att det är 15 bokstäver i båda namnen, Pippi Långstrump och Lisbeth Salander?

Lisbeth Salander är – som Pippi – en rätt hopplös figur i sociala sammanhang och medveten om sina tillkortakommanden. Båda är logiska, sakliga och kunniga har men ingen skolgång att tala om. De hatar övergrepp och orättvisor. Om samhället sviker, om lagarna är orättfärdiga eller tillämpas så att deras rättskänsla utmanas, då griper de in. Varken Pippi eller Salander drar sig för att ta till våld om det krävs. Pippi nöjer sig vanligen med att kasta upp sina motståndare i luften några gånger.  Salander använder vid behov mycket brutala metoder.

Alla som älskade Pippi som barn, har fått en vuxen-Pippi att förhålla sig till.

Karin Englund
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören