Ungefär så var det egentligen
TV-SERIE. Sextiotalet, det var då femtiotalet slutade vara tråkigt enligt samfällda uppgifter från dem som var med på riktigt. Själv var jag några år för liten för att få vara med när unga vuxna stormade runt och gjorde uppror. Men jag minns att dessa bestyr föreföll oändligt intressanta.
Och något av den laddningen, känslan av att nästan fatta vad som var på gång, kommer tillbaka under tittandet på den nya serien Upp till kamp, om fyra kompisar i Göteborg under åren 1966 till 1976 (premiär i SVT på måndag den 3.9).
Det börjar starkt med generationsupproret: unga personer hittar egna mötesplatser bortom sega dansbanor och anvisade sysselsättningar. De drar till stan, eller till Amerika. Ingen vill bli som mamma och pappa: grälande, olyckliga, med för tungt jobb eller så bara alltför skötsamma.
Fast upproret har sitt pris, det skrildras till och med som en aning hjärtlöst. Hur ska man bära sig åt för att vara sann och fri utan att trampa ner alla andra? Dylan rullar på skivtallriken, nya tider är på ingång.
Peter Birro har tidigare skrivit om skarvarna i det svenska landskapet, i serier som Hammarkullen och Det nya landet. Mikael Marcimain har bland annat regisserat Lasermannen, en annan typ svensk avigsida.
Mot förmynderiet
Deras beskrivning av upproret och radikalismen är förtjust men inte artig och hoppar över den sortens folkhemskramande som brukar förknippas med 68-proggen.
I stället är det motståndet mot förmynderiet som står på dagordningen, de grå kostymernas försök att kväsa och kontrollera alla mopsiga slynglar och slynglor som inte ville vara med i det duktiga självgoda Sverige, som här också inkluderar sossarna och den ordningsamma arbetarklassen, solid och trygg, och medveten om sitt värde.
Nästan lika synd som man tycker om hamnbasen som måste stå ut med den uppkäftige Tommy som dricker mellanöl på rasten tycker man om Tommy som måste vara lydig och kånka i hamnen när han egentligen bara vill vara Göteborgs Mick Jagger. Och som inte kan simma, när kompisen från fina kvarteret föreslår att dom ska slå sig lösa med en liten badtur.
Huvudpersonerna plattas ut
Att vissa var mer jämlika än andra var självklart då också. 1960-talet var mindre inkluderande än sitt rykte. Men det fanns hopp om en annan ordning, och det är den känslan av att allt var möjligt som drar in en.
Liksom de tragikomiska besvikelserna: vietnamdemonstranterna träffar av en slump boxaren Ingo Johansson på stan. Till deras oändliga förvåning vill han inte höra något ont om USA. Amerikafebern är här en nästan lika stark kraft som kritiken av Vietnamkriget.
Men om Upp till Kamp faktiskt fångar en del nyanser likaväl som miljöerna – sjögrästapeter och knarrande parkett i salongerna, ölfiken, slamrandet i trädörrar, tjejernas eyeliner och spottande i mascaraasken och sånt – så plattas de fyra huvudpersonerna ut ju närmre slutet man kommer.
Birro och Marcimain vill köra varenda sväng i berg- och dalbanan, med vietnamrörelse, r:arnas arrogans, sossarnas svekfullhet, sjukhusspioneriet, åsiktsregistreringen, de vilda strejkerna, husockupationerna, samt i förbifarten göra några utfall mot porr, knark och en iskall överklassmamma(har man inte skymtat henne förut?). Också med flera huvudpersoner blir det svårt att hinna med.
Men första halvan känns faktiskt som en början på en skildring av hur 1968 egentligen kändes.
TV-serie: Upp till kamp
Författare: Peter Birro
Regi: Mikael Marcimain
Sänds: SVT Måndagar 20.00 fr o m 3.9
