Kan vi hejda klimatkatastrofen?
 |
Forskarna inom FN:s klimatpanel anser att de globala utsläppen av koldioxid fram till år 2050 måste minska med 80 procent, om vi ska kunna begränsa en fortsatt höjning av jordens medeltemperatur till två grader fram till 2100.
För Europa och Nordamerika – som är de stora förbrukarna av fossila bränslen – innebär kravet att de måste minska sina utsläpp ännu mer.
EU-länderna har hittills lyckats ena sig om en neddragning av koldioxidutsläppen med 20 procent fram till år 2020. Men det är högst osäkert om man ens kommer i närheten av det målet med de ineffektiva styrmedel man förfogar över. Handel med utsläppsrätter har blivit ett skämt. Försöket med marknadsstyrning har lett till ökade istället för minskade utsläpp.
Diskrepansen mellan vad forskarna anser vara nödvändigt för att undvika en katastrof och vad de politiskt bestämmande tror sig kunna åstadkomma är slående.
De politiskt ansvarigas ovilja att ta klimathotet på allvar har många orsaker. En välvillig förklaring är att många av dem inte förmår att inse vidden av de katastrofer som hotar. En mindre överslätande förklaring är att de överlåter problemen till kommande generationer.
Politiskt otacksamt att göra något
Åtgärder mot klimatförsämringen är politisk otacksamma. Även mycket resoluta åtgärder i dag ger inte märkbara resultat inom de närmaste årtiondena. Insatser i dag ger synbara effeker först om fyrtio till femtio år. Varför utmana väljarna i de egna länderna genom att kräva impopulära uppoffringar? Och gör det verkligen något om jordens medeltemperatur stiger något mer än två grader?
På den senare frågan finns ett hårt svar. Två graders uppvärmning är ingen ofarlig höjning. Orsaken att forskarna valt det måttet är att där hamnar vi vad vi än gör; dit för oss de inneboende krafter i den miljöförstöring som människan redan är skuld till. Frågan är om vi därefter lyckas bromsa temperaturhöjningen.
Men redan två graders temperaturhöjning leder till förskräckande effekter som är ofantligt mycket värre än dagens orkaner över Atlanten och sommarens värmebölja kring Medelhavet.
Avsmältningen av världens glaciärer, Grönlands- och polarisarna medför stigande havsnivåer som leder till översvämningar i alla låglänta länder över hela jorden. Ett land som Bangladesh kan försvinna helt under vatten.
Med avsmältningen förändras också ländernas inlandsklimat. Forskarna förutser starka växlingar mellan våldsamma skyfall och långvarig torka. Jordbruksområdena i Medelhavsländerna, Kalifornien, Indien och Kina riskerar att till stora delar förvandlas till ofruktbar öken. Kring ekvatorn växer öknarna i omfattning.
Scenarier med än värre konsekvenser
Detta är de scenarier som forskarna ser som troliga med två graders temperaturhöjning. Men de utesluter inte scenarier med än värre konsekvenser.
Fortsatt temperaturhöjning i haven kan leda till en omfattande fiskdöd, till att havsströmmar som Golfströmmen ändrar riktning, till att regnskogen i Amazonas torkar ut och därmed inte länge förmår att absorbera koldioxiden i atmosfären och till att den sibiriska tundran efter upptining avdunstar de metangaser som är än farligare för klimatet än koldioxiden.
Klimatfrågan handlar om mänsklighetens överlevnad. Hur ömtålig vår planet är visas av att förutsättningarna för mänskligt liv förmodligen upphör vid sex graders temperaturhöjning.
Den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore har gjort en ovärderlig upplysningsinsats för att få politiker även i USA att inse att klimathotet är en realitet. USA svarar i dag för en fjärdedel av alla koldioxidutsläpp. Tillsammans med Kina är USA det land som hittills motsatt sig så gott som alla verkningsfulla motåtgärder. Utan dessa två staters medverkan kan klimathotet inte bemästras.
Det finns ingan lättvindig utväg
Den största och farligaste illusionen i klimatpolitiken är förmodligen tron att vi utan att ändra livsstil kan ersätta dagens fossila bränslen med mindre nedsmutsande bränslen. Men när det gäller flyget och bilismen finns ingen lättvindig utväg.
Förhoppningen att kunna ersätta bilarnas drivmedel med biobränslen är orealistisk; större delen av världens åkermark skulle gå åt till att hålla en bilism i nuvarande omfattning med bränsle. Miljövänliga vätgas- och bränslecellbilar kräver ofantligt mycket elektrisk energi som behövs för andra ändamål.
Sant är utan tvivel att nya tekniska landvinningar kommer att underlätta en övergång från dagens beroende av fossila bränslen till mer miljövänliga energialternativ. Men att omställningen går att genomföra utan en radikal förändring av livsstilen i den rika världen är att hänge sig åt önsketänkande.
Men varför ska vi egentligen förskräckas av dessa utsikter?
Det sätt vi i dag lever våra liv på är inte nödvändigvis det bästa eller ens mest spännande sättet att leva på. All förändring innebär anpassning, men anpassning är i sig inte något ont utan ett bevis på att vi kan handla som förnuftiga varelser.
