Så spred sig USA-krisen i världen
Kraschen på den amerikanska bostadsmarknaden har fått världens börser att skaka. Bakom krisen ligger en politik inriktad på att alla ska äga sin egen bostad.
Varningarna om en bubbla på USA:s bostadsmarknad har hörts allt oftare under senare år. Priserna steg oavbrutet och folk belånade sina hus upp till taknocken.
Men festen tog slut i vintras. Sedan dess har huspriserna rasat och många privatpersoner hamnat på obestånd.
Under de senaste veckorna har krisen spridit sig till världens börser och kreditmarknader. I globaliseringens tidevarv är förfallna låneinbetalningar i inte något som bara angår bankerna i det land där lånet togs, utan banker världen över.
Stigande räntor
Flera europeiska banker och finansinstitut har rapporterat kreditförluster. Marknadsräntorna stiger.
Det senaste halvåret har den som läser svenska tidningarnas ekonomisidor fått lära sig ett nytt ord: sub-prime. Det var där nedgången på den amerikanska bostadsmarknaden började. Sub-primelån är bostadslån som erbjuds till personer som inte godkänns i en normal kreditprövning.
Målgruppen är hushåll med låga inkomster eller många betalningsanmärkningar. Med dessa lån kunde en person låna sig till hela köpeskillingen vid en bostadsaffär. Den allra mest extrema formen ställde inga krav på vare sig inkomst, anställning eller besparingar.
Amerikanska drömmen
Lånen marknadsfördes hårt. De var vägen att förverkliga drömmen om att äga sin egen bostad. Regelmässigt användes en lägre ränta under de första två åren som lockbete. Därefter justeras räntan upp till en betydligt högre nivå, som väl kompenserar för den höga risk som låntagaren innebär.
Beräkningar visar att 3,2 miljoner amerikanska hushåll köpte sin bostad genom sub-primelån mellan 1994 och 2005.
Krisen blev verklighet när rapporterna om att allt fler av dessa lån gick till utmätning. I vintras när bostadspriserna började stagnera och falla kunde låntagarna inte längre lösa lånet genom att skriva om lånen eller sälja huset.
Plötsligt blev arbetslöshet, skilsmässa eller faktumet att familjen helt enkelt inte hade råd med lånet när lockräntans tid var förbi händelser som slutade med att huset såldes på exekutiv auktion.
Men hur hamnade kreditförlusterna i Europa?
Finansbolagen och bankerna som utfärdade lånen hämtade finansieringen från Wall Street. Genom olika kreativt utformade bostadsobligationer såldes lånen vidare till pensionsfonder och andra investerare som tyckte att den höga räntan gjorde det värt besväret.
Pengarna som amerikanska familjer med små eller inga ekonomiska marginaler lånade för att köpa sitt drömhus hämtades från jordens alla hörn. När husen sedan auktioneras ut för summor långt under skulden måste någon ta förlusten.
Förlusterna har gjort placerarna stingsliga. Något som nu har gjort det svårare även för personer med god ekonomi att få låna pengar. Läget förvärras av att de många exekutiva auktionerna driver ner huspriserna ytterligare.
Bushs vision
Den lösaktiga utlåningen som ledde fram till krisen är dock inte bara ett resultat några innovativa räknenissars utsvävningar. Först efter att problemen med sub-primelånen uppenbarades skärpte de amerikanska finansmyndigheterna reglerna för kreditgivningen.
USA har länge drivit en politik som stimulerar ägda bostäder. Förmånliga ränteavdrag och slopad reavinstskatt är bara några delar av denna politik.
Men under senare år har politiken skärpts. Fler egnahemsägare är en grundsten i president George Bushs vision om ett ”ägande samhälle”. Presidenten har slagit sig för bröstet över statistiken som visar att andelen av amerikanerna som äger sin bostad nått rekordnivåer.
För att nå målet om fler ska äga sin egen bostad, under en tid då löneinkomsterna stagnerar, måste nya vägar öppnas. I ett sådant politiskt klimat är nya låneformer till låginkomsttagare för att möjliggöra husköp något lovvärt.
– Men vi gick uppenbarligen för långt. Det är inte så att en hög andel av egnahemsägare alltid är bra, säger Joseph Gyourko, professor i fastighetsekonomi vid Pennsylvaniauniversitet.
