HISTORIA. Sådana människors erfarenheter som ger märken i själen livet ut förekommer sällan i en offentlig politisk debatt – som när Ivar Lo blåste till strid om statsystemet, åldringsvården och zigenarnas situation.

Men det är inte bara i debatten, utan även i statliga utredningar som dagsländornas envig har företräde.

Var finns medborgarna, eller brukarna och kunderna för att använda våra nya etiketter, i en utredning om vägen bort från arbetslöshet?

Allt var inte bättre förr, men det finns pärlor som hållit räkning inför tidens tand.

Jag tänker på gärningarna av Kerstin Hesselgren, den första kvinnliga ledamot som talade i Sveriges riksdag och den första chefen för den kvinnliga yrkesinspektionen som såg dagens ljus år 1913 och hade att särskilt granska kvinnors och minderårigas arbetsmiljöer.

Bland emigrantkvinnor
År 1907 fick hon i uppdrag av den statliga Emigrationsutredningen att sätta sig in i vilka bevekelsegrunder kvinnor hade för att emigrera från Sverige till Amerika. Statistiska centralbyrån tyckte att utredarna helt enkelt kunde följa med emigrationsbåtar en gång i månaden och intervjua resenärer. Några månatliga resor blev det inte, men utredningen åstadkom ändå ett imponerande stort antal intervjuer med både män och kvinnor.

Hesselgren reste med en båt från Göteborg och gjorde sällskap med kvinnor som skulle byta till ett annat skepp i England på sin resa till Amerika. I England valde hon att bo på ett emigranthotell, för att befinna sig i närheten av dem hon intervjuade och för att få tillfälle att umgås med dem på kvällstid.

100 år senare
Hennes 46 intervjuer bifogades till utredningen. 100 år senare sitter jag på Riksdagsbiblioteket i Stockholm och läser kvinnornas berättelser. De flesta av de intervjuade var mycket unga, mellan 16 och 20 år, de var oftast bonddöttrar eller tjänstflickor. Bara två eller tre hade arbetat i fabrik i Sverige, några hade stått i affär och ett par hade varit sömmerskor.

Kerstin Hesselgren skrev:

”De flesta gjorde ett synnerligen gott intryck. Allvarliga, ordentliga utseenden, ytterst få voro slampiga eller otrevliga i sitt uppträdande; man hade en bestämd känsla av att det var duktigt folk, som ville fram i världen.”

Bonddöttrarna var oftast stora, kraftiga och sunda individer som uppträdde med lugn värdighet. Tjänstflickorna var påfallande sjukliga eller åtminstone mindre och spädare och med ”tämligen förkrympta utseenden”, något som Hesselgren förklarade med deras hårda arbete.

Nu väntade bättre tider
När flickorna var ovilliga att tala om sin bakgrund bestämde den empatiska Hesselgren sig för att vinna deras förtroende, genom att följa med ut på staden eller ”bjuda dem någon förströelse”.

En 23-årig ogift kvinna, som tidigt blivit föräldralös, var på väg till sin äldsta bror i San Fransisco. På bondgården där hon arbetat fick hon ägna sig åt mjölkning och skördearbete. Hon och en annan piga bodde i köket tillsammans med tre av familjens barn och kunde inte lägga sig förrän husbonden kommit hem och fått mat. Denne var en tyrann som blev särskilt besvärlig när han hade druckit sprit.

Tjänsteflickorna fick aldrig arbeta åt sig själva, inte ens på natten vid ljus som de själva köpt. ”Det var stöld från honom om de orkade arbeta mer och ej gjorde det för honom.”

Nu väntade bättre tider. I Amerika hade hembiträdena en eftermiddag ledig varje vecka förutom den lediga söndagen. Om de då stannade hemma hos sin arbetsgivare behövde de inte, som i Sverige, riskera att tvingas rycka in och hjälpa till.

Intervjuerna är ett exempel på oral history. Om vår tids utredningar skulle använda liknande metoder kommer kanske också de att läsas om 100 år.

Jan-Ewert Strömbäck
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören