En bok för alla har varit en nagel i ögat på de stora bokförlagen alltsedan starten 1976.

Aversionen är svårförklarlig. Något ekonomiskt hot mot storförlagen är ju inte En bok för alla. Förlagets utgivning av billiga böcker motsvarar inte mer en någon promille av omsättningen på bokmarknaden.

En orsak till irritationen var att En bok för alla startade när andra bokförlag var på väg att dra ned sin pocketboksutgivning. Helt plötslig bevisade den nya uppstickaren att det fanns en stor marknad för billiga böcker tryckta i ett anspråkslöst utförande.

Förläggarnas negativism delades inte av dåtidens borgerliga politiker. I den litteraturutredning som förordat bildandet av En bok för alla ingick blivande folkpartiledaren Per Ahlmark och centerns kulturtalesman Per Olof Sundman.

Välskött förlag
En bok för alla är idag ett välskött förlag som säljer böcker via kanaler de vanliga förlagen inte har tillgång till. Merparten av försäljningen sker via bokombud, via prenumerationer eller direkt till skolor och bibliotek.

Förlaget som ägs av två studieförbund och föreningen Ordfront får inte gå med vinst. Eventuella överskott ska gå till att sänka bokpriserna. Det statliga stödet om tio miljoner, som motsvarar cirka 40 procent av omsättningen, kommer därmed till maximal nytta.

En bok för allas betydelse för läsfrämjandet kan knappast överskattas. Förlagets böcker når ut till många ovana läsare.
För författarna innebär En bok för alla välkomna extrainkomster. I royalties får de cirka fem miljoner per år från En bok för alla.

Folkpartist vill sprida epistlarna
Folkpartiets Cecilia Wikström ville i våras skapa en litterär kanon för skolbruk. Som exempel på vilka som skulle ingå i denna nämnde hon Tomas Tranströmer, Kerstin Ekman, Vilhelm Moberg och Bellmans epistlar (hon menade förmodligen Fredmans).
Just dessa författare har alla spritts i stora upplagor till skolorna av En bok för alla.

Nu vill den borgerliga regeringen dra in hela anslaget till En bok för alla. Pengarna ska gå till ett av Svenska Förläggarföreningen helägt bolag för att bekosta stöd av översättning av svensk litteratur i utlandet.

Ett sådant stöd fanns visserligen tidigare och administrerades av Svenska Institutet, men även det hann den borgerliga regeringen med att avskaffa.

Ska förläggarna ta emot blodspengarna?
Idén är märklig. Dag Klackenberg, vd i Svensk Handel, har syrligt anmärkt att det är som om regeringen skulle ge LRF i uppdrag att fördela jordbruksstödet.

Det ska bli intressant att se om förläggarna helt skamlöst tänker ta emot blodspengarna efter att ha varit regeringen behjälpliga i kulturmordet på En bok för alla.