Ett liv i landet som inte finns

– Jag skulle inte ha något emot ett större kök, säger Ludmila Valentinovna när familjen ska äta hemma i tvåan. Foto: Pia Hanzi

Hon bor i ett land som inte finns på kartan. Hon jobbar på fabriken som levererar hemtextil till två av våra största butikskedjor. Och hennes månadslön ligger på ungefär 2.000 svenska kronor.

Ludmila Valentinovna skulle inte ha något emot högre lön, men hon trivs med jobbet och tillvaron.

– Det viktiga här i livet är mina barn, säger hon.

Spökrepublik?
När man säger Transnistrien är det inte många som vet var på kartan de ska titta. Det man kan läsa i svenska medier berättar om ”Europas svarta hål” och ”Spökrepubliken”, om man kan läsa något överhuvudtaget.

Transnistrien är en liten landremsa i östra Moldavien. Namnet betyder intill Dnestr, som är floden som delar av regionen.

Vid den icke erkända gränsen skiftar vägskyltarna från vårt eget till det kyrilliska alfabetet och vardagsspråket blir ryska. Statsvapnet pryds av hammaren och skäran och utanför parlamentet blickar en Leninstaty ut över landskapet. När det gäller det yttre är Sovjetnostalgin total.

– Vi har inte dessa symboler för att vi sympatiserar med kommunismen, säger vår tolk som vill vara anonym. Kommunistpartiet är inte alls populärt här. Jag tycker inte att man måste förstöra saker bara för att de påminner om något dåligt. Vi måste respektera vår historia. Men i Moldavien vill man göra sig av med allting som påminner om Sovjetunionen och Ryssland. De är som barn som förnekar sina föräldrar.

Delat land
Sedan Sovjetunionen splittrades och Moldavien erkändes som stat har landet varit delat. Många som lever i öst skulle gärna se att regionen blev självständig eller en del av Ryssland i stället för Moldavien.

– Vi rysktalande har inte samma rättigheter som andra i Moldavien, säger tolken som är uppvuxen i Kishinev men flyttade med sina föräldrar till Tiraspol i samband med en väpnad konflikt i början an 1990-talet.

Tiraspol är huvudstad i utbrytarrepubliken Transnistrien – som på kartan alltså är en del av Moldavien, men har eget parlament, egen valuta och eget militär- och polisväsende.

Inga pengar över
I Tiraspol bor sömmerskan Ludmila Valentinovna. Hon är född i dagens Ryssland, men flyttade till Tiraspol under Sovjettiden. Hon skulle inte vilja leva någon annanstans.

Ludmila bor med sin man Valery, yngsta dottern Anya och hunden Bonya i en lägenhet på två rum och kök. De äger lägenheten sedan 20 år och betalar 300 rubel i månaden för el, gas och vatten (cirka 300 kronor). Priserna på lägenheter är höga i förhållande till lönerna och hyreslägenheter är inte så vanligt i staden.

– Jag drömmer om att köpa en lägenhet åt min Anya, säger Ludmila. Men det blir inte så mycket pengar över att vi kan spara.

Syr hemma också

Ludmila Valentinovna jobbar åt stadens största arbetsgivare, textilfabriken Tirotex. Fabriken har flera tusen anställda och gör alla moment i produktionskedjan från rå bomull till färdigpaketerade textilier.

– Jag trivs med mitt jobb och syr på fritiden också. Då blir det kanske dockkläder eller scenkläder till Anya som är dansare. Jag tänker mycket på henne nu, hon ska flytta till Kina och jobba.

Ludmila tjänar strax över 2.000 transnistriska rubel i månaden. En rubel motsvarar ungefär en svensk krona om man växlar i Tiraspol. Om ska åka utanför Transnistrien växlar man till dollar, rublerna är inte värda något utanför gränsen.

– Maten är också dyr i förhållande till lönerna. Visst finns det ett stort utbud i affärerna, men vem har råd? säger Ludmila, som handlar på marknaden där folk säljer matvaror från sina egna små jordbruk.

Låg pension
Några hundra meter bort ligger varuhuset Sheriff. Det är en glänsande skapelse inklämd mellan slitna bostadshus. Inne på Sheriff går folk i sicksack mellan städerskor som hela tiden putsar de skinande marmorgolven.

I Transnistrien är det inte bara matvaruaffärerna som heter Sheriff utan också bensinstationer, casinon och fotbollsstadion där fotbollslaget med samma namn spelar. Sheriff är ett företag som äger det mesta i Transnistrien, även fabriken där Ludmila jobbar.

Om fem år är Ludmila 55 år, den ålder då kvinnor kan gå i pension. Men Ludmila vill fortsätta jobba om kroppen tillåter. Hon tycker inte att jobbet är så ansträngande, och går hon i pension får hon bara ut 450 rubel i månaden.

– Lycka är att vara frisk, säger hon.

FAKTA: Inte så stort
Transnistrien är något större än Gotland (3 500 kvadratkilometer) och har 580 000 invånare. Hela Moldavien är nästan tio gånger så stort och har 4 miljoner invånare.