Trött på frågan om att ta över

Nu känner sig Jsefin varm i kläderna och känslan av overklighet i riksdagen har försvunnit. Foto: Pontus Lundahl

Hon suckar tungt när hon får frågan om någon i partiet hört med henne om hon inte vill bli vänsterpartiets nya ledare efter Lars Ohly.

– Jag har väl fått den frågan av enskilda partikamrater som vill heja på mig. Men för det första är inget ledarskifte aktuellt. För det andra har jag precis börjat i riksdagen och ska nu lära mig det.

Säger Josefin Brink och visar med hela kroppen hur illa hon tycker om just den frågan.

Det har gått fort för henne. 2003 gick hon med i vänsterpartiet och i höstas valdes hon in i riksdagen där hon nu sitter i arbetsmarknadsutskottet. Utskottet är förstås viktigt för partiet eftersom det är just vid det frontavsnittet som vänstern väntar sig de hårdaste striderna om de viktigaste frågorna i riksdagen.

Usel period
Vi träffas på torget vid Liljeholmen, en så kallad närförort i södra Stockholm. På parkbänkarna framför Fonus och vårdcentralen har tre tilltufsade farbröder öppnat dagens första burköl. Punkthusen reser sig ovanför torget och en bit bort plingar tvärbanans spårvagn muntert, på väg till det nya, exklusiva bostadsområdet Hammarby sjöstad.

Josefin Brink har med sig termos och muggar och vi går ner till den lilla sjön Trekanten där vi förlägger intervjun till en parkbänk.

Född i en lärarfamilj i Alingsås. Som så många drog hon till Göteborg i 20-årsdåldern, bodde i andra hand, försörjde sig på tillfälliga jobb – och mådde inget vidare.

– Det var en usel period. Jag var självdestruktiv och hade problem. För många av mina vänner från den tiden gick det sämre. Dessa erfarenheter har format en del av mitt politiska engagemang. Framför allt två saker avgjorde att det blev vänsterpartiet: Det var tidigt ett feministiskt parti och det tar ställning för dem som hamnar vid sidan av.

Växande feminism
Via ett Amsjobb kom hon till Stockholm, fick tillfälliga jobb på hotell och restauranger och gick så en ettårig kurs på Skurups folkhögskola där hon lärde sig skriva artiklar.

Via ett vikariat på Dagens Nyheter hamnade hon på Aftonbladet där hon bland annat vägrade ringa hem till Astrid Lindgren klockan halv sex på morgonen för att kolla ett rykte som sa att författarinnan avlidit under natten.

– Min feminism har vuxit fram med tiden, av erfarenheter från arbetslivet som ung tjej, tillfälligt anställd med sextrakasserier och sådant. Sedan träffade jag andra, mer skolade tjejer som kunde se ett mönster, säger Josefin Brink.

Sänkte sin lön
Hon fick frågan och tackade ja till att bli en av tre chefredaktörer för feministsiska kulturtidningen Bang. Det var slitsamt.

– Under de två och ett halva åren där sänkte jag min lön tre gånger. Det var ideellt arbete, vi jobbade mer eller mindre gratis och gjorde allt! På kvällen var jag telefonförsäljare. Men det var roligt!

2004, 35 år gammal, fick hon sitt livs första fasta jobb på vänsterpartiets partikansli. Två år senare kom hon i riksdagen.

Fick ta lugnande
– Många uppfattar mig som tuff och modig. Men när jag praktiserade på DN tog jag lugnande tabletter för att våga gå dit. Mitt självförtroende går upp och ner och jag har nästan alltid haft ett underdog-perspektiv. Men samtidigt har jag gjort saker hela livet som jag egentligen inte vågar.

”Vad gör jag här?” var hennes första tanke när hon debuterade i riksdagen. Hon fick en rivstart eftersom den nya regeringen fick hasta fram en höstbudget – samtidigt som oppositionen skrev motioner så datorerna glödde.

– Det var en chockstart! Allt kom på en gång. Sänkt arbetslöshetsersättning, höjd a-kassa, skrotningen av Arbetslivsinstitutet, bantningen av Ams och Arbetsmiljöverket!

Riksdagen verklig
Nu känner hon sig varm i kläderna och overklighetskänslan av att vara i riksdagen har försvunnit.

Josefin Brink och vänsterpartiet har problem med motståndaren, den borgerliga alliansen. Precis som i en amerikansk deckare menar hon att de delat upp sina roller i en snut som är snäll och en som är elak, ”bad cop” och ”good cop”.

– Arbetsmarknadsminister Littorin är en ”good cop” som säger att han älskar kollektivavtalet medan Maud Olofsson är en ”bad cop” som tagit på sig ledartröjan i racet mot facket. Där har vi i vänstern ett pedagogiskt problem eftersom Maud Olofsson är en mycket mer tacksam politisk motståndare. Tydligare.

Mer av samma?
Exakt vad som kommer att hamna på arbetsmarknadsutskottets bord under hösten och vad det kommer att bli strid om vet hon inte – men gissar att det blir mer av detsamma: fler förslag om avdrag och försök att förändra arbetsrätten.

Argumentet att den svenska arbetsrätten är föråldrad och otidsenlig håller hon förstås inte med om.

– Vi har mycket flexibla arbetsmarknadsregler i Sverige. Men många har gått på högerns propaganda. Där måste vi vara självkritiska som tagit för givet att alla vet hur reglerna fungerar. Därför har arbetarrörelsen ett stort och brett bildningsarbete framför sig.

FAKTA: Sara Josefin Brink
Bor: Hyresrätt i Liljeholmen, södra Stockholm.
Familj: Sambo.
Ålder: 37 år.
Yrke: Riksdagsledamot för vänsterpartiet sedan valet i höstas.
Tjänar: Cirka 50.000 kronor i månaden. ”Jag tjänar mer pengar än jag kan göra av med och ger en del av lönen till partiet och ungdomsförbundet. Vi motionerar ständigt om sänkta arvoden. Det är orimligt att folkets representanter ska tjäna så mycket. Jag tror det korrumperar. Det är så lätt att vänja sig vid det och att glömma bort hur det var när man inte fick pengarna att räcka till.

Lennart Lundquist
08-796 25 36
Skicka ett e-brev till reportern