Ackordet skruvar upp tempot – litauerna tar inte ens matrast

Från vänster Romualda Kutko, plantbasen Johannes Berglund, Rasa Maumevicienè och Vytaras Mikelaitis.

Mitt på dagen är flugornas surr och klickandet från plantrören de enda ljud som hörs på bygget. Romualda Kutko jobbar sig igenom raden, som är full av stubbar, sten och torra grenar. Foto: JOHAN GUNSÉUS

Den första sätter du i mineraljorden, den som är ljusgrå. Nästa blir intill stubben, den ger plantan värme. Inte där nere, där blir det för blött.

Johannes Berglund, 22 år gammal och plantbas på Kvalitetsskog AB, vet vilka fel nybörjaren gör. Tålmodigt förklarar han var plantorna ska sättas. Inte i själva fåran som markberedaren har lämnat efter sig, utan i de uppvräkta torvorna, som ger näring och värme åt plantan, intill stubbar och stenar, som ger skydd och magasinerar solvärme, eller – allra bäst – i de små fläckarna med mineraljord.

Enligt Johannes är det hygge vi ska plantera nästan idealiskt. Ändå är det en enda röra av sten, döda grenar, rötter och vresiga stubbar. Spridda stycken av blåbärsris, lingonris, gräs och en och annan rallarros visar att marken fortfarande lever. Men den är svårt misshandlad, först av tunga skördare och skotare, sedan av maskinen som bereder marken.

När Johannes låter mig ta över planteringsröret och försöka själv grips jag av lätt panik. Det är nästan omöjligt att hitta bra planteringspunkter i kaoset. Där en planta borde sättas för att hamna på rätt avstånd från den föregående finns bara sten eller rötter. Och raden, vart tog den vägen? Gång på gång förlorar den sig i det brutala landskapet.

Stövlarna trampar osäkert bland lösa stenar och rotvältor. Röret känns klumpigt, plantorna vill inte sitta stadigt i marken. Med ett nervöst flin vänder jag mig mot Johannes som går bakom och kontrollerar: ”Blir det rätt här?”

Det är märkligt att det går att göra så många fel i ett jobb som anses okvalificerat. En bra plantör sätter 2 500 och uppåt 3 000 plantor på en dag, jag får knappt ner en enda.

Roma
Litauiska namn är som hämtade ur sagor. Romas fullständiga namn är Romualda Kutko. Liten och späd, med vitt huckle för att skydda det mörka håret från solen, kommer hon fram till släpvagnen där plantorna förvaras och fyller på sin korg. Andhämtningen är snabb av ansträngningen, men de bruna ögonen är glada och nyfikna på nykomlingen.

– Jag var också rädd när jag kom hit, säger Roma. Jag trodde inte jag skulle klara det. Nu sätter jag lika mycket som de andra.

De tre senaste åren har Roma och fästmannen Vitas arbetat i England. Två säsonger skördade de blomkål, en säsong påskliljor.

– De stora fälten med blommor är fantastiska. Något sådant har ni väl inte i Sverige? Jag tar med en bild i morgon så du får se.

– Du plockar tio påskliljor till varje bukett och jämnar av så att de blir lika långa. Sedan tar du en gummisnodd, som du har i ett bälte, och lägger buketten bredvid raden. När raden är klar går du tillbaka och samlar buketterna i askar, 80 i varje.

Roma är född i Vitryssland och har gått i rysk skola. Även om alla litauerna i plantlaget talar ryska så flyter samtalet lättast med Roma. Hon har yrkesutbildning från gymnasiet, med inriktning mot bageriteknik.

– Mitt jobb på en konditorifabrik hemma i Vilnius är bra, jag tycker om det. Efter tre år utomlands vill jag hem. Men pengarna… Bostadspriserna stiger i Litauen, många unga litauer tar jobb i England och Irland.

– Vi har många planer, men inget är bestämt. Jag och Vitas arbetar nog utomlands nästa år också.

Hygget
Hygget ligger väster om Vännäs, men det går inte att hitta på en vanlig karta. Allmän väg går inte hit. Vi har kryssat fram i företagets pick-up på skumpiga skogsbilvägar.

Kalhyggen är fula nästan per definition, men det här ligger vackert inramat av skogklädda åsar. En lövsångares mjuka strofer påminner om att det är högsommar.

Plantörerna hör dem inte. De riktar all uppmärksamhet mot sina rader. Redan innan de drar upp röret och trampar till marken kring plantan har blicken hittat nästa ställe.

Långsamt börjar även jag hitta planteringspunkterna. Om det inte går fort ska det åtminstone bli rätt.

– Det ser bra ut, säger Johannes till slut, och går tillbaka till bilen för att låta mig fortsätta på egen hand.

En stund flyter det på. Bäst går det när flera fläckar med mineraljord dyker upp på lagom avstånd från varandra, då kan tre fyra plantor sättas på mindre än en minut. Efter ett tag har händerna vant sig såpass vid röret att jag kan växla mellan höger och vänster hand.

Men det hjälps inte, värmen och den hårda terrängen tar snart ut sin rätt. Värst är ett brant parti där markberedningen inte har fungerat. Det är en pina att passera varje gång. Allt är sten, trädstammar och annan bråte som vi måste klättra över. Och återigen tycks det omöjligt att hitta en fläck att sätta plantan i.

– Förlåt Vitas, ropar jag. Min rad har försvunnit, var går din?

– Där, säger Vitas och pekar. Din går precis bredvid.

Jag stirrar dumt i den steniga, upprivna marken. Bakom Vitas urskiljer jag till slut en knappt synliga rad av ljusgröna små svansar.

Regn
Plötsligt faller några regndroppar. De överraskar oss. Ingen har lyft blicken och sett att blåsvarta moln har täckt himlen.
Till en början fortsätter alla att plantera. Lönen är 27 öre per planta, plus tre öre i bonus om resultatet blivit bra. Ett rakt ackord alltså. Litauerna vet vad varje minuts paus kostar. Lite regn får inte hindra dem.

Men efter några minuter öser det ner. Vi störtar mot bilen. Först tänker jag byta till torra kläder, men när litauerna har kvar sina dyblöta tröjor och byxor låter jag bli. Johannes, som sitter på föra
rplatsen, äter en grillad kyckling.

Knappt har regnet upphört förrän litauerna är ute och planterar igen. Jag fryser, men följer efter. Då vi sätter oss i bilen och åker hem för dagen är jeansen fortfarande våta och kalla.

Johannes antecknar hur mycket var och en har planterat under dagen. Plantorna levereras i kassetter med i snitt 63 plantor i varje. Vitas och Rasa har satt 40 kassetter var, Roma 35. Med ett pris på 30 öre per planta, bonusen inräknad, har de tre tjänat sammanlagt 2 173 kronor, drygt 700 kronor per man. De är nöjda. Det är inte alla dagar det blir lika mycket.

Sedan utländska plantörer börjat komma till Sverige har oseriösa företag dykt upp i planteringsbranschen, men Kvalitetsskog hör inte till dem. Roma bekräftar att den lön hon fått ut hittills har stämt exakt. Hon håller räkningen noga.

Morgon
Klockan fem på morgonen går Roma upp och steker pannkakor i huset som ”våra” litauer hyr tillsammans med sju landsmän. De trivs i huset, som kostar dem 500 kronor i månaden per person. Köket är stort och modernt. Roma och Vitas, som är ett par, har ett rum för sig själva.

– Inte vill jag äta så tidigt, säger Roma. Men man måste.

När de hämtar mig i företagets pick-up klockan halv sju har de redan varit vid plantcentralen i Norrfors och hämtat dagens plantor. Vitas gäspar.

Rasa Maumevicienè sitter i baksätet och ser vackra Västerbottensgårdar och övergivna torp passera. Hon planterar skog i Sverige för tredje året.

– Jag började i södra Sverige i maj. Sedan fortsatte jag hit upp. Vem jag ringde för att göra upp om jobbet? Ingen, jag visste att jag skulle få arbeta.

Rasa
Rasa Maumevicienè är en blond och robust kvinna som rör sig säkert över det knöliga hygget. Hennes rekord är 65 kassetter på en dag – drygt 4 000 plantor. Det är ofattbart, rena bulldozern. När det regnar är hon ibland ensam om att fortsätta plantera.

Rasa kommer från en mindre stad i Litauen, Sakiai. Hon skiner när hon berättar om sina söner, 10 respektive 15 år gamla, som bor med mormor när hon är i Sverige för att arbeta. Fyra månader varje år.

Hur det är att lämna barnen? Rasa rycker på axlarna.

– Vad ska man säga? Det går.

Så tar hon fram mobiltelefonen och visar ett foto på tioåringen, Arturas. Han håller en katt på armen.

Ackord
Johannes hund Matrix är först att hoppa ur bilen, men Roma, Rasa och Vitas är inte många sekunder efter. De fyller sina korgar med plantor, fem kassetter var när jag tar två, och försvinner ut på hygget.

De första timmarna känns rätt bra. Vinden fläktar, en lärka sjunger, och från skogen som börjar nedanför hygget hörs den ödsliga sången från en rödvingetrast.

I dag flyter jobbet bättre. Jag börjar några rader längre ut på hygget för att få gå för mig själv i nybörjartakt.

Men litauerna är snart ikapp. När jag har satt åtta kassetter har Vitas passerat 25.

Efter några timmar hoppas jag att de andra ska ta lunch. Svetten rinner från alla kroppsdelar. Jag har tagit för lite vatten med mig, och det finns ingen vattendunk i bilen. Blicken tappar greppet om raden och börjar flacka ut över hygget.

Men ingen tar paus för att äta. Vid tolvtiden dimper jag ner på en torva och slukar mina smörgåsar ensam. På andra arbetsplatser är det naturligt att fråga: Är du hungrig? Ska vi fika? På hygget finns inte de frågorna.

Ackordet gör märkliga saker med oss. Trots att jag aldrig kommer att kunna tjäna pengar på skogsplantering dras jag med i en tävlan. Jag må vara sämst i laget, men gapet till de andra får inte bli för stort. När mobilen ringer håller jag den med vänster hand och fortsätter att köra ner röret med den högra.

Räknandet av hur många plantor jag har satt handlar inte bara om pengar. Det är jag själv som mäts och vägs. Kanske är detta särskilt tydligt för en man som jämförs med kvinnor. På frågan vad han har i tankarna när han planterar svarar Vitas andfått:
– Hur många kassetter jag har satt. Var nästa planta ska ner. Och nästa.

Mitt i det branta partiet slås jag av en tanke. Ackordet kanske är nödvändigt.

Ackord är ett fult ord, åtminstone för den som var ung på 1970- och 80-talet. Men hygget är enormt, och nu bränner solen. 40 000 plantor ska ner i den här rot- och stenöknen. Det känns övermäktigt. För tre fyra anställda med vanlig månadslön skulle det kunna ta hur lång tid som helst. Kalla det gärna piska, men med ackord blir det gjort.

Återstår frågan om 30 öre per planta är rätt pris. Det har inte höjts på tio år, ja ännu längre om man frågar facket. Skogsplantering är ett av de hårdaste jobb som finns, i USA klassas det som det allra hårdaste. Magkänslan säger att det borde betala sig bättre än ett lätt servicejobb, men det gör det inte.

Strax före klockan 15 tar plantorna slut. På min fråga hur man kan jobba stenhårt åtta timmar i sträck utan att äta svarar Roma:
– Jag jobbar så länge kroppen tillåter. När det är varmt vill jag bara dricka.

– Sätter du dig tappar du tempot, förklarar Johannes. Det är tungt att få upp farten igen.

– Jag åt visst, säger Rasa. Såg du inte det?

Det måste ha gått på två minuter.

Vila
När vi tränger ihop oss i bilen är ansiktena röda. Huden hettar. Rasa är solsvedd i nacken. Men alla ler, pratar och skämtar. Det är en lättnad att dagen är över. Samma upprymdhet och tillfredställelse som efter ett hårt träningspass.

– Kan man hyra bastu någonstans? undrar Roma. Jag vill bli ren, och sedan hoppa i en sjö!

Vi talar om gäddan på tre och ett halvt kilo som Vitas fångade helgen innan jag kom. Roma malde gäddfärs och stekte. Det blev gott, alla åt. Litauerna har trevligt i sitt hus om kvällarna. Männen sjunger.

Gäddfärsen utlöser ett hejdlöst prat om olika maträtter. Har jag smakat cepeliny, den litauiska nationalrätten? Som öländska kroppkakor, fast fyllningen är av köttfärs.

Hungern eldar på samtalet. En hel dags slit utan mat har tömt kroppen. Det blir ett dumt avbrott när jag frågar om litauerna känner till garantilönen i skogsavtalet. Att man har rätt till 84 kro
nor i timmen oavsett hur mycket eller litet man planterar. Det står klart att Roma, Vitas och Rasa inte var medvetna om detta.

– Men vi tjänar väl mer på ackordslönen, så mycket som vi planterar? undrar Roma.

Det gör de, konstaterar vi efter en stunds räknande. Särskilt en dag som denna, då jobbet har gått i rasande fart. Vitas och Rasa har satt 48 kassetter var, Roma 45. Jag redovisar 14 ynka kassetter och får några tröstande ord.

När vi skiljs åt säger Rasa:

– I morgon ska du få se en bild på mina pojkar.

Johannes
Nästa dag har vår chef, Johannes Berglund, försovit sig. Vitas knackar på fönstret till sommarstugan där han bor. Efter några minuter tumlar Matrix ut med Johannes i släptåg.

Man kunde tro att en ung plantbas som kan vila i bilen om dagarna skulle väcka irritation hos de betydligt äldre litauerna. Så är det inte. Plantörerna accepterar rollerna, relationen till chefen är affärsmässig. Johannes kan jobbet, och för det är han respekterad.

Roma talar om honom som ”vår Johannes”. Hon gillar att unga människor jobbar – inte lever på bidrag, som hon hävdar att många 22-åringar i England gör.

Som plantör hade han ”drivet” och satte många plantor. Förutom fyra somrar som plantör har han röjt skog två säsonger.

– Skogsröjning orkar du hålla på med längre, säger Johannes. Inom röjningen är det inte individuellt ackord, utan lagackord. Det blir inte samma press. Att gå med röjsågen kan rentav vara roligt.

På väg ut till hygget diskuteras fiske. Kvällen innan har Johannes fått både abborre och gädda, och Vitas vill veta var. Han spetsar öronen när Johannes berättar att den lokala fiskeföreningen betalar fem kronor per gädda, eftersom gäddorna tränger undan laxen. Kanske en affärsmöjlighet?

Det blir tyst en stund. Så tar Rasa tar fram det utlovade fotografiet.

– Här är Arturas och Laimonas!

Två kortklippta pojkar poserar framför en blommig tapet. Rasa lyser av glädje när bilden går runt.

Granskog
När halva dagen har gått får jag en rad på en helt ny del av hygget. Den ligger intill en tät granskog. Plötsligt är det tjockt gräs där plantorna ska ner. Stövlarna sjunker ner i blöta hålor och sugs fast. Strumporna är dyblöta av svett, stövlarna börjar skava.

Vattnet gör att insekterna trivs. Bromsar surrar kring huvudet, och ”sviarn”, som knotten kallas i Västerbotten, sätter sig på armarna. Johannes hade kanske rätt när han sa att den första delen av hygget var nära nog idealisk. Helt säkert var det lättare än detta.

Vitas
Vytaras Mikelaitis kallas alltså  Vitas. Han är kortsnaggad, solbränd och atletisk, med ett vänligt, lite blygt leende.
När vi råkar mötas vid släpet där plantorna står brukar
Vitas inte hinna växla många ord. Han fyller på korgen och försvinner snabbt, ibland med extra plantor till Roma eller Rasa. Plantörerna samarbetar för att ingen ska behöva gå från slutet av raden till plantförrådet med tom korg, utan att kunna plantera på vägen.
Men i dag sätter sig Vitas en stund och hämtar andan. Också Roma tar en paus. Hon bjuder på grönt te med honung ur sin termos.
Vitas är utbildad byggnadsarbetare och var 26 år när han första gången åkte utomlands för att arbeta.
– Det var på ett bygge i Tyskland. Sedan dess har jag varit utomlands varje år. Det finns inga jobb i Litauen. Eller också är lönen låg.
Nu är Vitas 35 år. Det blir alltså tionde året utomlands? frågar jag.
Vitas nickar, och verkar obehagligt överraskad av insikten att tio år har gått. Svettig tittar han upp mot solen, sedan ut över hygget.
– Jag måste hitta något annat jobb. Något där jag tjänar bättre. Hur är det med byggjobb i Sverige? Vad tjänar man? I Tyskland göt jag betong, men jag kan snickra också.
Vitas och Roma är inte fattiga i verklig mening. De har bil och äger en lägenhet i Vilnius. Ändå kuskar de runt mellan slitjobben i de lite rikare EU-länderna, ständigt redo att hugga i. De har en energi och vilja att tjäna pengar som få svenskar är i närheten av.
Drivkraften har att göra med att Litauen är ett ungt land, där allt bara kunde bli bättre efter Sovjetunionens sammanbrott. Antagligen handlar den också om värderingar. Där en svensk väljer att ta ut ökat välstånd i form av mer ledighet skulle en litauer förmodligen välja mer pengar. Kanske hade våra förfäder haft lättare att förstå litauerna. Kanske befinner sig litauerna i dag där våra far- och morföräldrar stod när de var unga?
– Var är ni nästa sommar? frågar jag, i ett försök att förlänga tedrickandet en smula. I minnet har jag Romas återkommande tal om att hon vill hem och arbeta i Vilnius.
– Vi jobbar nog i England, svarar Roma. Vi försöker övertala Rasa att följa med.

Mitt på dagen är flugornas surr och klickandet från plantrören de enda ljud som hörs på hygget. Rasa Maumevicienè arbetar sig uppför raden, som är full av stubbar, sten och torra grenar. Foto: JOHAN GUNSÉUS

Rasa Maumevicienè och Romaulda Kutko arbetar hårt i åtta timmar utan rast. Foto: JOHAN GUNSÉUS

När fotografen dyker upp på hygget tar för första gången hela plantlaget en paus. Från vänster LO-Tidningens reporter Mårten Martos Nilsson, Vytaras Mikelaitis, Romualda Kutko med hunden Matrix, plantbasen Johannes Berglund samt Rasa Maumevicienè.  Foto: JOHAN GUNSÉUS