Svängningarna ger stabilitet

Under 50 år har statens finanser kastats mellan rikedom och katastrof. Men dessa svängningar har till stor del fungerat som en stabilisator i ekonomin.

Statistiska centralbyrån (SCB) har gjort en djupdykning i den offentliga sektorns ekonomi under 50 år.

Mycket har hänt. Sektorn har vuxit och ibland kallats ”den ofant-liga sektorn”, och vid varje ekonomisk kris har skötseln av de offentliga finanserna ifrågasatts.

Men sektorn har inte utvecklats av en slump. SCB urskiljer många mönster i utvecklingen.

Ekonomin på högvarv
Efter 1960 gick ekonomin på högvarv. Varje år drog den offentliga sektorn in 3,3 procent av bruttonationalprodukten (BNP) i överskott. Detta var ett resultat av en medveten politik och gick till att bygga upp det allmänna pensionssystemet ATP. Och den offentliga sektorn ökade i storlek, från 40 procent av BNP runt 1960 till 65 procent år 1976.

De följande decennierna hamnade Sverige i två djupa ekonomiska kriser, på 1970- och 1990-talet, som avtecknar sig som tydliga hack i diagrammet här intill.

Hacken beskriver de stora underskott som varje år skapades i de offentliga finanserna.

Enligt SCB är det här, och till viss del i den efterföljande 2000-talskrisen, som den offentliga sektorns roll som stabilisator i ekonomin ger återverkningar på de offentliga finanserna.

Stabiliserande faktorer, som a-kassa och andra bidrag, ökar och ger därmed per automatik högre utgifter under kriser och tär av det som lagts i ladorna.

På samma sätt fyller vi på med mer skatt under goda tider.

Systemet fungerar när utgifterna är större än inkomsterna
Att utgifterna under krisår är större än inkomsterna för den offentliga sektorn, och att vice versa sker i tider av uppgång, kan alltså tas som ett tecken på att det offentliga systemet fungerar som det är tänkt.

Fördelen med att ha så kraftiga stabilisatorer som Sverige har är alltså att de ger ett betydande inkomstskydd för hushållen och därmed bidrar till att minska konjunktursvängningarna. Nackdelen är att de offentliga finanserna därmed kan variera mycket kraftigt.

Det kan bli ett problem om utgångsläget inte är tillräckligt bra inför en ekonomisk nedgång, det vill säga om det offentliga inte har sparat ihop tillräckligt.

Stora besparingsprogram
Risken blir då större att i stället få klara finanserna med stora besparingsprogram, som efter krisen på 1990-talet.

Bland annat därför infördes regeln att de offentliga finanserna alltid ska gå med ett överskott på 2 procent, utslaget över en konjunkturcykel, alltså under en upp- och en nedgång i konjunkturen.

Därmed är det i dag betydligt lättare att undvika tidigare finansiella djupdykningar i arbetet med att klara de offentliga utgifterna.
Vad vi ska använda de offentliga finanserna – alltså skatterna – till, och hur stor den offentliga sektorn ska vara, är dock som tidigare en fråga för politiker och väljare.