Under flera år har avdelningsstyrelsen hårdbantat budgeten och i den vevan försvann utvecklingssamtalen. Förra måndagen, på kvällskvisten, innan jag skulle låsa för dagen ringde avdelningsordföranden och sade åt mig att infinna mig på parkeringen utanför jobbet, kvart i åtta på morgonen dan därpå. För nu skulle han ta tag i utvecklingssamtalen.

Sagt och gjort, där stod jag i god tid. Plötsligt hördes ett muller från en Harley Davidson. Där kom han på sitt monster till mc med kromade dödskallar och fladdrande läderband. Han tvärnitade så gruset sprutade. Medan han grävde i packväskan, sade han: ”Ta på dig de här grejerna så drar vi. Och så bar det iväg med ett jäkla dån och med mig fastklamrad på bönpallen. Fort gick det längs de slingrande asfaltsböjarna som omfamnar Valsansjöarna. Vi blåste igenom de trånga Leksandsbyarna. Som en kryssningsrobot passerades traktorer och turister i en hiskelig fart. Ekipaget stoppade till slut vid Tällbergsgården, det var det enda stället som hunnit öppna.

Medan jag kämpade med den trånga hjälmen försvannavdelningsordföranden in efter kaffe. Jag kippade efter andan.

Resan, hjälmen och den hänförande utsikten över Siljan badande i morgonsol gjorde mig stum. Vi drack vårt kaffe under total tystnad, sen sa han: ”Visst är det vackert! Vi ska va’ glada att vi lever. Och vi har mycket jobb att göra på expeditionen, så nu drar vi”. Så bar vi iväg som en skuddmissil, men nu igenom de ännu tvärare kurvorna i Gagnefsbyarna.

Nu när chocken släppt undrar jag om inte detta var mitt bästa utvecklingssamtal.

MF