Det märkligt hur allianspartierna slår sig för bröstet. Men så stämmer den verklighet vi fackliga företrädare lever i inte överens med alliansens. Det är möjligt att LO-ekonomerna har dragit slutsatsen att snittfamiljen inom kollektivet går plus genom jobbavdrag, men vi är medvetna om att den familjen varierar stort.

Inom LO har vi en hög andel kvinnor som är långtidssjukskrivna till följd av 90-talets slimmande organisataioner och de drar inte nytta av något jobbavdrag. Tvärtom straffas de genom att de tvingas medfinansiera detsamma med avgiften till a-kassan.

Många är ofrivilligt deltidsarbetslösa
Inom de kvinnodominerade yrkena i offentlig sektor vet vi också att många är ofrivilligt deltidsarbetslösa med anställningar på alltifrån 60 till 80 procent. Dessa blir, liksom de studerande, straffade på samma sätt. Lägg därtill en extra karensdag så lär vi knappast sänka andelen sjuka som går till jobbet och alla de långa sjukskrivningar som de på sikt genererar.

Det finns för många som inte får ta del av valets utlovade tusenlapp, och som inte anade hur den skulle finansieras.

Det är hit alliansen vill komma. Deras politik fungerar för dem som har ett heltidsjobb och är hundraprocentigt friska till pensionen, men sen är det stopp. Det är också uträknat vilka effekter det här skulle få. Med höjd avgift visste Maud Olofsson och kompani, att många skulle behöva prioritera i sina utgifter och av ekonomiska skäl tvingas lämna facket när de egentligen behöver det som bäst. Samtidigt drar man in anslagen för Arbetsmiljöverket vilket på sikt betyder att våra skydds- och arbetsplatsombud får sämre utbildningsmöjligheter.

Lagar och avtal kan inte upprätthållas på arbetsplatserna
Resultatet blir att lagar och avtal inte kan upprätthållas ute på arbetsplatserna, och att LO:s medlemmar inte kan få det stöd och den service de är berättigade till. Detta i sig genererar i medlemstapp och till slut har alliansen med Maud Olofssson i spetsen nått sitt mål; att försvaga facket och hela arbetarrörelsen med fritt fram för lönedumpning, taskiga arbetsmiljöer och anställningsvillkor, eftersom vi inte kommer att ha möjlighet att teckna vare sig centrala eller lokala avtal.

Så tänk er för alla ni som funderar på att lämna facket. Trots allt gäller fortfarande devisen ”enade vi stå – söndrade vi falla”.

Låt inte alliansen och alla deras ungdomsbroilers få nöjet att ”amerikanisera” oss så vi blir ett låglöneland där man nåste ha minst två jobb för att överleva, och där du riskerar social utslagning om du råkar födas i fel familj.

Leve facken!

Anders Svärd
Stolt undersköterska och facklig företrädare
för Kommunal, Sektion 12 Kävlinge