Raka spåret till tv-soffan

Kjell Wiklund jobbar på – sina 66 år till trots. Pensionen räcker inte. Men efter dagens arbetspass är det tv-soffan i husvagnen som gäller. Foto: Thérese Ny

Dagens rallare lever ett stillsamt liv. Långa arbetspass gör att jobba, äta och sova präglar arbetsveckan.

Så låter det i alla fall bland några järnvägsbyggare på Peabs husvagnsetablering i Sörmjöle mellan Örnsköldsvik och Umeå. Långt in i skogen nära järnvägsbygget står husvagnarna uppställda på en stenig plan. Enda utsikten är skogen och ett antal gula, smutsiga dumprar.

Kjell Wiklund bor i en stor husvagn med soffgrupp, bord, tv och en säng.

– Jag brukar lägga mig i soffan och titta på tv och där somnar jag. Jag tror att jag kommit till sängen två gånger de senaste fyra månaderna.

Han kör bandvagn och är 66 år gammal. Pensionen räcker inte till något tycker han. Och han trivs med anläggningsjobb. I 44 år har han rest till olika jobb. Det skulle nog bli problem om han var hemma hela tiden tror han.

– När man är så här gammal tittar man bara på varandra och pratar bara med varandra.

Köper en pizza
Familjen finns i Svenstavik, sju mil söder om Östersund. Liksom många andra på bygget arbetar Kjell Wiklund in sina 40 timmar på fyra dagar för att kunna åka hem över helgen.

Det händer inte så mycket i husvagnslägret, säger han. Ibland åker de och köper pizza eller grillar och tar några öl.

– Det var bättre förr. Då var det lilla julafton året om. Vi åkte ofta på logdanser.

Som en cowboy
Några husvagnar bort bor Ingemar Nordenberg med hunden Turbo, som är med hela dagarna i dumpern. Uppenbarligen finns det ett cowboydrag hos många män, och de blir anläggningsarbetare eller långtradarchaufförer. Det handlar om att hålla sig i rörelse och samlas kring lägerelden på kvällen.

Tidigare körde Ingemar Nordenberg långtradare. Under en tid försökte han arbeta i hemtrakten – på Bilprovningen – men det funkade inte. Han blev alldeles för rastlös. Nu går jobbet bra – 33 mil från hemmet i Boden.

– Det behöver vara särskilda människor till den här sortens arbeten, och det gäller både mannen som reser och hustrun som är hemma.

Inga måsten
Även Ulf Andersson gillar att hålla sig i rörelse och han gillar att rå sig själv.

– Här finns inga ”måsten”. Jag behöver inte diska och städa i dag. Jag kan skjuta på det till i morgon.

Han tycker det är skönt att åka från hemmet i Brunflo, och här får han lägga sig så tidigt han vill. Efter klockan tio på kvällen är han för trött för att orka med något.

Ulf Andersson bor i gammal militärbuss. Den har han kört mellan anläggningsjobben i nio år. En husvagn skulle vara alldeles för trång, tycker han. I bussen har han alla sina grejor och vet hela tiden var de finns.

300 kronor om dan
Kanske drivs inte alla resande anläggningsarbetare av en obändig lust att hålla sig i rörelse. Ett annat skäl kan vara att resandet är ett sätt att få jobb. Och för en del kan nog också traktamentet vara ett bidragande argument. Det ger 300 kronor om dagen.

Även om livet är lugnt bland husvagnarna i Sörmjöle så är det inte på det viset överallt längs bygget av Botniabanan. Sekoombudsmannen Lars Kempe berättar att det har varit problem vid något tillfälle på ungefär en tredjedel av delprojekten:

Anläggningsarbetare har festat för hårt. Det har hänt att polisen hämtat berusade dumperförare. Han poängterar att detta är vad han känner till, och att han är säker på att det finns ett stort mörkertal.

Lars Kempe säger att det blivit bättre, men att spriten fortfarande är ett betydligt större problem på anläggningsjobb än i exempelvis den fasta industrin. Han förespråkar nolltolerans och att arbetsgivarna ska ge klara riktlinjer.

Långa pass
Arbetstidens förläggning är ett särskilt problem på ett stort anläggningsarbete som Botniabanan. Alla vill ha så mycket sammanhängande ledighet som möjligt och är därför beredda att jobba långa arbetspass.

Lars Kempe säger att det gör att det är svårt för facket att hålla på arbetstidsreglerna. Den främsta prioriteringen är att en arbetsperiod inte ska sluta med ett långt pass. Ingen ska börja hemresan uttröttad. Hittills har facket lyckats få acceptabla överenskommelser om arbetstiderna med alla arbetsgivare.

Många arbetar drygt tio timmar om dagen måndag till onsdag och slutar klockan fyra på torsdagseftermiddagen. Andra arbetar skift sju dagar i sträck och är lediga lika många dagar.

Ingen höjdskillnad
För en del av rallarna är det här första arbetsdagen efter semestern.

– Det har funnits bättre dagar i livet, säger Andreas Norberg, som är smed och har bytt blöjor under semestern.

Tillsammans med Thomas Mähler reser han formställningar för bron över Hörneån. Till skillnad från en väg kan en järnväg inte gå ner i en svacka. Järnvägens lutning får högst vara en procent – höjdskillnaden på en 100 meter lång sträcka får inte vara mer än en meter. Bron över ån blir 350 meter lång.

De reser stålbalkar som de svetsar fast i betongfundament. Balkarna används sedan som stöd för formarna när bropelarna ska gjutas.

Inte heller Thomas Mähler tycker det är något vidare att börja arbeta igen. Han bor utanför Sollefteå och fiskade på sin semester.

– Det är rush nu på Botniabanan. Peab har tolv obyggda broar före Umeå, säger han.

Svetsar rälsen
Det dunkar inte när tågen kör på ny järnväg. Det beror på att det inte finns några skarvar. De 420 meter långa rälsarna svetsas samman.

Uppe på banvallen söder om Nordmaling hukar Tommy Persson och Daniel Hemgren över rälsen. De bygger upp en liten gjutform kring skarven. Tätar den med sand. Värmer upp for
men med en brännare. Placerar en metallbehållare över gjutformen. Sedan den antänts rinner en metallsmälta ner i formen. Egentligen gjuts rälsen ihop.

När Tommy Persson och Daniel Hemgren tagit bort formen och slagit bort överbliven metall med slägga slipar de ner fogen till samma nivå som rälsen. De gör mellan sex och åtta svetsfogar om dagen.

– Tjusningen med jobbet är resorna. Men de är samtidigt nackdelen. Det blir för mycket resande, säger Tommy Persson, som bor i Ljusdal.

Båda tror på Botniabanan. Tommy Persson säger att bygget ger jobb och han säger att järnvägen är bra för regionen.

– Allt blir bättre med den här järnvägen, säger Daniel Hemgren.

Biljettpriset?
De närmast inblandade järnvägsbyggarna kanske inte ger den bästa bilden av opinionsläget kring projektet. Botniabanan AB lyfter dock i sin årsredovisning fram att mer än 70 procent av dem som bor nära den framtida Botniabanan är för.

Sekos ombudsman Lars Kempe är också en förespråkare. Han bor i Kramfors och kommer att kunna åka tåg till jobbet i Sundsvall. Han tänker sig också att hans barn ska studera i Umeå och komma hem varje kväll.

– Jag hoppas att biljettpriserna blir sådana att det går att använda järnvägen, och jag hoppas att företagen och kommunerna kommer att använda den.

Rallarliv modell 2007. Foto: Thérese Ny

FAKTA: Sveriges största infrastrukturprojekt
• Järnvägssträckan blir 19 mil och ska gå mellan Nyland, norr om Kramfors, och Umeå. Den ska vara klar är 2010.
• Kostnaden är uppe i 13,2 miljarder kronor i 2003 års penningvärde, en fördyrning med 34  procent.
• Bygget ger 7.000 årsarbeten. Just nu arbetar 900 personer där.
• När riksdagen i slutet på 1990-talet beslutade om bygget lyftes tre skäl fram: Godstrafiken, miljön och en hopknytning av regionen.