Bottennotering även för ekonomin
Forskaren Caterina Franceschi har konstaterat att trafikskadade arbetarbarn får lägre ersättning än akademikerbarn. Skillnaden är en obegriplig inblandning av företagsekonomiska bedömningar i en fråga av stor nationalekonomisk vikt.
2001 gjordes ett tillägg till trafikskadelagen som sa att hänsyn inte får tas till barns sociala bakgrund när statliga Trafikskadenämnden bedömer framtida inkomstbortfall.
Ur ett mänskligt perspektiv är det självklart:
Att ett barn utifrån föräldrarnas utbildningsnivå bedöms som mer eller mindre värt är en humanistisk bottennotering.
Ekonomiskt svårsmält
Men även för Sveriges ekonomi är det svårsmält logik.
Tillägget i trafikskadelagen följer samma linje som det allmänna sjukförsäkringssystemet.
Ett allmänt och solidariskt finansierat sjukförsäkringssystem gör att arbetskraften kan förvänta sig en tillräckligt hög inkomst och en bra vård även i utsatta yrken.
Skatten är ju inte högre för en undersköterska än för en sjukhusdirektör med hänvisning till att undersköterskan löper större risk att skada sig.
Företagstänkande
Denna ordning, detta skyddsnät, ger att vi också har en arbetskraft som fullt ut kan och vågar delta i produktionen, något som också företagen tjänar på och som garanterar att inkomsten till samhället upprätthålls.
När Trafikskadenämnden trots tilläggsdirektivet ändå väger in social bakgrund har ett företagsekonomiskt tänkande smugit sig in, likt ett privat försäkringsbolag som gör sin vinst genom att välkomna alla friska som kunder men rata de sjuka som någon gång kan tänkas utnyttja sin försäkring.
För ett privat företag är det alltså relevant att göra en inkomst-utgiftsanalys för varje kund för att maximera den egna vinsten.
Men går det att tänka så när ett barn skadas i en trafikolycka? Barnet går miste om en framtida inkomst, och svensk lagstiftning gör klart att barnet ska kompenseras för detta enligt skadeståndsmässiga bedömningar.
Samhället förlorar
Här finns ingen framtida företagsekonomisk vinst eller förlust att fastställa. Händelsen är i alla avseenden en förlust för samhället: Individen går miste om en framtid, staten går miste om skattepengar och företagen går miste om kommande inarbetade vinster från den som skadar sig allvarligt.
Det som en trafikskadelagstiftning fastställer är i stället hur mycket var och en av dessa barn ska ersättas med för att tilltron till vårt sociala nätverk ska upprätthållas.
Att väga in ursprung och utbildningsgrad hos föräldrarna när ersättningen fastställs är därför att göra en företagsekonomisk kalkyl runt ett barns olycka som inte bara är omotiverat utan direkt ekonomiskt kontraproduktivt.