Om någon månad ska den borgerliga regeringen presentera sin första egna budget. Redan nu har allianspartierna börjat kivas om innehållet.

Under sommaren förklarade finansminister Anders Borg att han ville minska försvarsanslagen med fyra miljarder, främst genom besparingar på materielinköpen. Utspelet var inte förankrat i regeringen. Försvarsminister Mikael Odenberg invände uppbragt att en så stor besparing var otänkbar. Statsminister Fredrik Reinfeldt har som vanligt valt att tiga.

Bakgrunden till grälet är förmodligen att Anders Borg liksom alla finansministrar förargat sig över försvarsmaktens regelmässiga budgetöverdrag och därför vill stämma i bäcken.

Genom att angripa en partivän i moderaternas hjärte-fråga ger han dessutom en signal till övriga regeringsledamöter att de alla kan vänta sig en hård prövning av statsutgifterna.

Det kan behövas. Ännu har visserligen regeringen inte behövt bekymra sig över ekonomin. Socialdemokraterna lämnade i arv en budget med stora överskott, och den goda tillväxten har ytterligare förstärkt statsfinanserna.

Regeringen behöver en plan
Men läget kan snabbt förändras. Genomförda inkomstskattesänkningar, avskaffad markskatt och slopade socialavgifter i tjänstesektorn slukar åtskilliga miljarder. Allt kan inte finanserias genom besparingar i a-kassa och sjukförsäkring.

En svårighet för regeringen är att den saknar ett handlingsprogram för de närmaste åren. Perspektivet i alliansens valplattform var kortsiktigt. Den innehöll åtgärder för det första årets regerande.

Listan är nu i stort sett avbetad.

Från och med nu måste regeringen lita till improvisationer. En lång rad framtidsfrågor är försummade: energi- och klimatpolitiken, socialförsäkringarnas finansiering, bostadsförsörjningen och investeringar i infrastrukturen är alla områden som regeringen skjutit ifrån sig.

Mycket tyder på att dessa frågor kommer att förbli eftersatta. Regeringens kraft kommer i höst att upptas av att lösa interna konflikter om vårdnadsbidrag, sjukpenningens storlek, utformningen av en ny fastighetsskatt och omläggningen av arbetsmarknadspolitiken. I alla dessa frågor är regeringen oense om tagen.

Mest parodisk är hanteringen av den nya fastighetsskatten. Där har allianspartierna var för sig presenterat så många motstridiga lösningar att de lyckats reta upp alla fastighetsägare utom de som är mycket rika, som verkar bli vinnare vad man än kommer fram till.

En bedrift att tappa så mycket stöd på ett år
Efter ett år vid makten har regeringen tappat kraftigt i opinionen. Det är en bedrift med tanke på hur gynnsamma förutsättningarna var vid makttillträdet.

Men nu är det som det är. Löntagarna är upprörda över attackerna på a-kassan, forskarvärlden över den brutala slakten av Arbetslivsinstitutet, pensionärerna över att de inte fått del av skattesänkningarna, småföretagarna över höjda skatter, bilisterna över höjda försäkringsavgifter och kulturlivet över angreppen på public service.

Regeringen sätter upp ett förvånat ansikte och säger att den bara gjort vad den före valet sa att den skulle göra. Det är för all del sant. Med förvånansvärd okänslighet har den på kort tid lyckats stöta sig med väljare ur nästan alla samhällsklasser.

Ett problem för alliansen är att när den väl lyckats ena sig om en linje finns inget utrymme kvar för hänsyn till oppositionen, hur förnuftiga synpunkter den än kan ha. Alliansens politik får därmed ett drag av oförsonlig dogmatism; en kompromisslöshet som ogillas av väljarna och är till förfång för landet.