Vår EU-kommissionär Margot Wallström har sagt att socialdemokratin är för EU-ängslig. Ja, kanske det. Låt oss då, utan ängslan, skärskåda de grundläggande demokrati- och maktfrågorna och utgå från realiteter, inte önsketänkande eller dimbildande retorik.

En sådan realitet är att EU:s vidgade makt ofrånkomligen innebär en försvagning av folkstyret, av den parlamentariska demokratin. Riksdagen eller regeringen kan inte annat än marginellt besluta om inskränkningar i den fria rörligheten för kapital, varor, tjänster och arbete. Här gäller EU-fördragen som en sorts grundlag som är praktiskt taget omöjlig att ändra. Men inte nog med det: just genom dessa friheters grundläggande betydelse för EU ifrågasätts nationella institutioner eller stödformer som har sociala eller kulturella syften, som till exempel den svenska alkohol- eller kulturpolitiken.
 
Vidare reglerar EU allt fler förhållanden genom lagstiftning (direktiv) där riksdagens enda uppgift är att omsätta dessa lagar i den svenska lagstiftningen. Man kan visserligen säga att Sverige och den svenska regeringen teoretiskt kan påverka utformningen av EU-direktiven och det sker ju också ibland. Här finns alltså en viss förbindelse mellan det svenska folkstyret och EU-beslut. Men förbindelsen är ju mycket svag, genom Sveriges litenhet och blygsamma makt inom EU, men också genom den komplicerade beslutsstrukturen och genom att riksdagens kontrollmakt och initiativmakt är så begränsad.

Expertstyre
Systemet innebär att många frågor som i grunden är politiska avgörs av jurister, domstolar och expertorgan inom EU. Det är ett expert- och juriststyre av det slag vi hittills försökt undvika i den svenska demokratin.

EU-domstolen fattar till exempel beslut om hur långt marknadens makt ska sträcka sig eller hur omfattande strejkrätten får vara. Den europeiska banken är självklart också ett rent expertorgan som i praktiken beslutar om den monetära politiken, vars grund angivits i ett fördrag som inte kan ändras. Sverige är visserligen inte medlem vilket ger oss en handlingsfrihet som dock tyvärr inte knappast utnyttjas. Vi har således gjort riksbanken oberoende och lagt viktiga delar av den ekonomiska politiken i händerna på oavsättliga bankdirektörer som kan göra vilka misstag som helst utan att ställas till ansvar.

Det heter ofta att EU-samarbetet ger oss möjlighet att hantera frågor som inte kan beslutas nationellt. Miljöfrågorna ges som exempel.

Men vad man egentligen oftast menar är att det är politiskt fördelaktigt att flytta bort frågor – till exempel om marknad och konkurrensvillkor – från den demokratiska hemmaplanen till EU. Regeringar och partier undviker därmed det nationella politiska ansvaret. De kan också kosta på sig att kritisera EU-beslut även om de själva tidigare stött dem. I viss mening kan man säga att försvagningen av den nationella demokratin är önskad. Den internationella ekonomins villkor kan genomföras fullt ut med hänvisningar till EU.

Europeiskt förakt för folkstyret
Också den svenska socialdemokratin anser uppenbarligen att det finns fördelar att vinna med att lyfta bort viktiga delar av den ekonomiska politiken från demokratins räckvidd och att en expertstyrd samhällsutveckling på vissa områden är att föredra. Kanske hade den svenska regeringen inte lyckats med sin budgetsanering utan att ta spjärn i EU. Men frågan är: hur långt är man beredd att gå i försvagningen av folkstyret?

Den frågan är högaktuell genom den nya fördragstexten. Den förhandlades som bekant fram under stort hemlighetsmakeri och fördragets nya konstruktion är avsedd att föra medborgarna i EU bakom ljuset: fördraget är i alla väsentliga avseenden det samma som förkastades i Holland och Frankrike men man låtsas att det är något annat och mindre långtgående.

Mycket tydligare än så kan de europeiska regeringarna inte gärna demonstrera sitt förakt eller sin rädsla för folkstyret. De svenska socialdemokraterna och den borgerliga alliansen har utan protester medverkat i denna skandalösa hantering.

Det nya fördraget innebär, precis som det gamla, en principiell underkastelse om unionsrättens absoluta företräde. Det finns inte längre finns några garantier för det nationella självbestämmandet i och med att det gamla systemet med ett begränsat antal pelare, där EU-beslut kan fattas, försvinner. De nya beslutsreglerna begränsar de små ländernas möjligheter till påverkan.

Vad är det som är så bra med att EU:s makt ökar?
Det skulle vara intressant att få svar på frågan hur socialdemokratin motiverar sin anslutning till denna nya försvagning av folkstyret. Vilka fördelar med den ökande EU-makten är så betydelsefulla att de uppväger demokratins urholkning?

Frågan aktualiseras också genom att det europeiska socialdemokratiska partiet lagt fram ett vidlyftigt social-ekonomiskt program för Europa. Resonemanget har en klar EU-logik: EU ska inte bara vara ett system för ekonomi och marknad utan också omfatta en reglering av sociala och kulturella förhållandena. EU ska också vara ”socialt”. Man vill alltså lyfta stora delar av välfärdspolitiken och i praktiken också skattepolitiken in i EU.

Det finns mängder av undangömda svårigheter och motsättningar i detta europeiska s-projekt. Skillnaderna mellan medlemsländerna är idag mycket stora, liksom ekonomisk styrka. Det är en närmast absurd idé att så skilda samhällen ska stöpas i samma välfärdsform. Men framför allt innebär det en ny nedtrappning av den nationella demokratins makt runt om i Europa. I fjärran skymtar förbundsstaten men det går man inte in på; frågan om demokratin och folkstyre berörs överhuvud taget inte i den långa skriften.

Unionen har fram till nu i allt väsentligt varit en marknadsunion. Kompromisser mellan ekonomins krav och demokratin är inget nytt. De kan försvaras även om man måste säga att marknadskraven genom EU fått mycket stark ställning. Men genom det nya fördraget lägger man grunden för en ny expansion. Den europeiska socialdemokratin vill då uppenbarligen föra upp välfärdspolitiken på EU-nivå. Beslut om medborgarnas sociala villkor och omfördelning av ekonomiska resurser kan därmed komma att fattas utom demokratiskt räckhåll för de medborgare som besluten berör. För den svenska socialdemokratin borde en sådan maktförskjutning vara problematisk, ja ödesdiger. Den eroderar det själva basen för det socialdemokratiska projektet, folkstyret. Vad återstår då av en levande demokrati?

Carl Tham
Före detta Tysklandsambassadör och statsråd
Skriv till debattredaktören