SISTA ORDET. I högtidstalen är alla anhängare av yttrande- och tryckfrihet. Men i praktiken sviktar ofta försvaret av dessa rättigheter. Med jämna mellanrum framförs förslag om att snäva in dem. Voltaires tjusiga formulering att ”jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem” kräver en karaktär som få är i besittning av.

Den svenska Tryckfrihetsförordningen ger yttrandefriheten ett unikt starkt skydd jämfört med andra länder. Offentlighetsprincipen, meddelarskyddet och ordningen med ansvarig utgivare är en garanti för att medborgarna kan och vågar säga vad de vill utan efterräkningar.

Just nu slutbehandlas en utredning med förslag att upphäva Tryckfrihetsförordningen eller slå samman den med den Yttrandefrihetsgrundlag som gäller för icke tryckta medier.

Ett skäl sägs vara att det räcker med en enda yttrandefrihetsgrundlag som omfattar tryckta medier, radio- och tv och nya elektroniska medier som internet eller rentav med en enkel paragraf i regeringsformen; det sistnämnda motiveras med att det räcker att grundlagen slår fast principen men att regleringen av yttrandefriheten kan ske i allmän lag. Ytterligare ett skäl sägs vara att det finns behov av att anpassa yttrandefrihetslagarna till EU-rätten.

Klokast att inte göra något alls
Vari anpassningen skulle bestå sägs inte klart ut, men om man betänker att i många EU-länder finns rätt för myndigheter att efterforska källor, för företag att kräva höga skadestånd för negativ publicitet, möjlighet att stämma uppgiftslämnare till medierna och att lagföra enskilda reportrar (istället för ansvarig utgivare), inses lätt att anpassning handlar om att försvaga skyddet för yttrandefriheten.

Justitierådet Göran Regner, som utrett frågan, hann före sin bortgång med att distansera sig från sitt uppdrag. Klokast är att inte röra Tryckfrihetsförordningen alls, sa han i en debatt anordnad av FIB-juristerna på ABF-huset i våras.

Han ansåg att Tryckfrihetsförordningen fungerar väl och att föra in den i annan lag innebär stora risker för försämringar och otydligheter. I den mån reglerna för nya medier behöver ses över bör det ske utan att Tryckfrihetsförordningen påverkas.

Med en för en jurist ovanlig frispråkighet varnade Göran Regner även för att överstatliga insitutioner som EU och FN kan bli ett hot mot yttrandefriheten. Med hänvisning till 11 september-händelserna sa han:

”Då hittade man på att möjligt. Nu hade vi tur att man inte hittade på något djävulskap när det gällde yttrandefriheten. Det var istället de här stackars svenska somalierna som drabbades. Men man kunde lika gärna ha tagit beslut att förbjuda allt som uppfattas som uppmuntran till terrorism. Det hade varit hemskt. Man skulle då kanske inte få skriva något positivt om palestinier. Om det hade hänt då hade vi stått oss slätt. Vi kan vifta med TF men om säkerhetsrådet tar beslut eller EU beslut om någon förordning då är det kört”.

Skamlig undfallenhet av våra politiker
Det är en väl resignerad syn. I vår grundlag finns ett absolut förbud att överlåta befogenheter till överstatliga organ om överlåtelsen leder till inskränkningar av de fri- och rättigheter som ges i svensk grundlag.

Det har varit si och så med vår förmåga att hävda detta förbud. Men det beror på skamlig undfallenhet från våra politiker. För en amerikansk eller engelsk politiker vore otänkbart att ge överstaten rätt att inskränka medborgarnas grundlagsfästa rättigheter. Vi har naturligtvis samma rätt att värna våra grundlagar. Vem skulle kunna hindra oss? Vår egen anpasslighet är det största hotet mot yttrandefriheten.