Med rädslan som drivkraft

Liten och stark. Lo Kauppi är sprängfylld med åsikter, erfarenheter och ork och använder allt för att försöka förhindra att fler ska behöva ta sig igenom den plågsamma väg hon har gått genom olika missbruk och en tuff uppväxt. Foto: Pontus Lundahl.

Inom vissa kretsar är hon kultförklarad. Den lilla tuffa förre detta knarkaren som sadlat om och nu spelar teater för att överleva sina egna minnen. Att intervjua Lo Kauppi är som att få en elektrisk stöt.

Om du bara får en enda fråga av mig ­­­– vilken ska det vara?
– Du borde fråga mig varför jag gör det här. Varför jag berättar om allt när det är så mycket enklare att bara låta bli, svarar Lo Kauppi rappt och fortsätter.
– Men jag har tagit så många omvägar i livet och de har aldrig lett till något bra. Genom att tyst bära med mig en massa hemligheter, om min pappas alkoholism, mina egna ätstörningar och mitt amfetaminberoende, har jag bara byggt upp en mur av skuld och skam.

Murar som Lo Kauppi sedan har kämpat med att riva, genom olika behandlingar, terapi, teater och nu senast en självbiografisk bok om uppväxten med sin alkoholiserade pappa som var bergsprängare från Tornedalen och en bullmamma som försökte kompensera det Lo förlorade. Om hur Lo helt enkelt inte fick utrymme att växa upp och bli den hon ville vara.

Men för vems skull berättar du?
– Förståelsen hjälper både mig och många av dem jag berättar för, säger Lo Kauppi och garvar åt sig själv.
– Det låter nästan religiöst.
Själv skulle jag snarare kalla det för politik. Lo Kauppi har en tydlig politisk agenda som feminist och kritiker av bland annat missbruks- och kriminalvården. Vad jag än frågar mynnar svaret ut i knivskarp samhällskritik. I de allra flesta intervjuer passar hon på att kasta in en brandfackla och hon pratar gärna både kön och klass.

Varför blir du inte bara politiker?
– För jag vill berätta med känslor och inte med ord. Politikerna måste hålla sig till fakta men jag vill använda hela kroppen, inte bara tabeller och siffror.

Jag backar bandet och går tillbaka till intervjuns första fråga: varför?
– Jag drivs av viljan att förändra. Jag vill få fler män att förstå vilken verklighet deras döttrar, systrar och fruar lever i. Få dem att se det sjuka i hur våra kroppar ständigt görs till allmän egendom. Hur vi har vant oss vid att krasst recensera tjejer genom att kommentera deras kroppar. Medan vi hyssjar när en kille är tunnhårig och kallar det för charmigt, konstaterar Kauppi med ilska i blicken.
– Eller den här uppfattningen att man är slö om man inte har toppbetyg. Eller att man väljer att supa eller knarka. Det är ju inte så det funkar.

Är du aldrig rädd när du så ingående berättar om ditt liv för alla dessa okända människor?
– Livrädd. I Bergsprängardottern berättade jag om min uppväxt och spelade mig själv, men även om det jag berättade utspelade sig för över femton år sen så var jag rädd för vad folk skulle tycka om mig nu. Jag gav ju inte någon speciellt bra bild av mig själv och funderade på om folk satt och tänkte ”vilken jävla idiot hon är som tar brorsans luftgevär och försöker råna en tant i Gamla stan” eller ”hur kunde hon svälja kondomer med knark”.
Ändå tog hon sig igenom det. Teatern har blivit en trygg plats där Lo Kauppi vågar även det hon fruktar mest. Men trots fyra år på teaterhögskola och mängder av kritikerrosade uppsättningar saknar hon ett gott självförtroende.

Vad beror det på?
– Jag har gjort en klassresa, skaffat mig utbildning och lever ett helt annat liv i dag. Men det krävs så mycket mer för att nå hela vägen fram. Vi bär med oss mönster och erfarenheter som alltid finns där. Det går inte bara att knäppa med fingrarna och nollställa räkneverket.

Kan du aldrig tröttna på klasskampen?
– Nej. Jag känner mig verkligen otroligt privilegierad. Jag har inget missbruk, inget behov av att ljuga, utan en kropp som fungerar och en lägenhet. Jag skulle nästan känna skuld om jag gick omkring och njöt. För jag vet att allt kan ryckas i från mig när som helst. Om tio år kan jag lika gärna sitta på Hinseberg, konstaterar Lo Kauppi och skrapar ur det sista skummet ur sin kaffelatte.
– Bara tanken på de kvinnor som lever det livet just nu ger mig panik. Jag vet hur det är och det är inget liv jag önskar någon. Det är ständig panik.

Men vad är det värsta som skulle kunna hända dig nu, i ditt uppordnade liv?
– Att jag skulle bli missförstådd. Misslyckas jag med det jag vill, att få berätta och få fler att förstå, så kan spiralen mycket väl vända. Det låter kanske konstigt. Men så är det, gör jag ingenting meningsfullt kan det destruktiva ta över. Det är en evig kamp det där.

FAKTA: Lo Kauppi
Ålder: 37 år.
Bakgrund: Musiker och skådespelerska som bland annat har gjort en pjäs om sin uppväxt med alkoholism, ätstörningar och missbruk.
Aktuell: Med boken Bergsprängardottern som exploderade på Norstedts. Spelar i Jösses flickor – återkomsten på Stockholms Stadsteater. Repeterar Hamlet med Lars Norén på Riksteatern.
Utmärkelser: Årets folkbildare 2004.
Om egen klass: Kommer från finsktalande arbetarklass utan utbildning men med pengar.
Värsta känslan: Utanförskap.
Kan inte leva utan: Mat, sex och att få berätta.
Svag för: Att vara för hård mot mig själv.
Fnittrar åt: Gubbar.

Har aldrig: Våldtagit någon.
Har fördomar om: Moderater.
Om tråkiga jobb: Skitjobben borde vara bättre betalda, så att de som har dem i alla fall har råd att göra något roligt när de inte jobbar.

Läs mer: Följ Lo Kauppis arbete på hennes hemsida