Den nya kapitalisten är inte fabriksägare med hatt eller börsklippare i märkeskostym. Hon är en ung, hårt arbetande småföretagare från Göteborg. Hon vill göra rätt för sig, skapa de efterlängade jobben åt de arbetslösa massorna och servera fräscha sallader.

De nya förtryckarna är facken som tar brödet ur munnen på den tappra kvinnan. De ålderstigna kolosserna slåss inte längre för de anställda, utan bara för att bevara sin egen makt.

Hon är David. De är Goliat. Och den svenska lagen står på Goliats sida.

Detta är inte den enda berättelsen om salladsbaren Wild ’n Fresh i Göteborg. Men det är den dominerande, den som stannar i minnet, och som – var så säkra – i framtiden kommer att plockas fram så fort någon vill öka friheten, så brukar det heta, på den svenska arbetsmarknaden.

I över två månader pågick konflikten innan ägarna beslutade att sälja. Den utspelades dels på gatan utanför Saluhallen, men framför allt i medierna.

Jag har läst vad de tre största morgontidningarna, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten, skrev om konflikten fram till den 13 februari, några dagar efter beslutet om försäljning. Det handlar om 58 nyhetstexter och 21 opinionstexter.

Göteborgs-Posten skiljer sig från Stockholmstidningarna
Göteborgs-Posten skiljer sig påtagligt från de bägge Stockholmstidningarna. Här var opinionsbildningen försiktigt pro-facklig och nyhetsbevakningen mer omfattande (28 artiklar, mot 19 respektive 11 i DN och SvD) och djupgående – det senare är föga förvånande eftersom konflikten utspelades på hemmaplan.

Men låt oss börja den 5 december. Då försätts – efter långa förhandlingar – salladsbaren i blockad av Hotell- och restaurangfacket (HRF). Redan här etableras i nyhetsrapporteringen en särskild dramaturgi. Blockaden rubbar status quo. Det är den handling som gör konflikten till en medial ”händelse”.  På så vis hamnar HRF direkt i ett slags försvarsposition. Det är snarare facket än arbetsgivaren som måste förklara sig.

Ett återkommande drag i rapporteringen blir sedan att arbetsgivaren, Sofia Appelgren, får komma med det ena eller andra uttalandet som facket, längre ner i artiklarna, får kommentera. Appelgren blir den som får definiera konflikten. Sällan är det tvärtom.

Det är en märklig historieskrivning. Inte bara för att kollektivavtal är det normala  – nio av tio löntagare omfattas. Utan också för att hela förhistorien går förlorad. Redan i februari 2006 inledde HRF i Göteborg en kampanj för kollektivavtal. Man kontaktade undan för undan 40–50 företag som saknade avtal. Det gick utmärkt. När blockaden av Wild’n Fresh inleddes hade knappt 40 företag skrivit på. Bland dessa fanns, berättar HRF-ombudsmannen Dan Fransson, arbetsplatser där lönerna låg långt under kollektivavtalets miniminivå. Appelgren blev den första som blankt vägrade.

Det är, med andra ord, avsaknaden av avtal och Appelgrens vägran som är det extraordinära. Men i tidningarna blir det blockaden.

Gott om tid för journalisterna att granska fakta
Trots att det finns gott om tid för journalisterna, konflikten pågår ju i månader, saknas också centrala fakta i nyhetsrapporteringen. Till skillnad från Göteborgs-Posten upplyser ingen av Stockholmstidningarna om att den ”oberoende” granskning av de anställdas villkor, som blir ett argument för arbetsgivarens sak, beställts av en organisation – Centrum för rättvisa – vars styrelse består av personer med bakgrund i det som populärt brukar kallas Timbro-högern, bland dem före detta Muf-ordförande Gunnar Strömmer. Centrum för rättvisas styrelseordförande Tore Wiwen-Nilsson är dessutom delägare i advokatfirman Mannheimer Swartling, som utförde själva granskningen.

Inte heller får vi veta att den utredning som HRF lät juristen Toivo Öhman göra visade att salladsbarens anställda genomgående hade sämre villkor än kollektivavtalet. 

Än mindre, förstås, att Öhman å sin sida tidigare varit chefsjurist på fackförbundet SIF. Eller att han endast använt HRF:s fakta, medan Mannheimer Swartling inte kontrollerat sina uppgifter med HRF.

Vi har alltså att göra med två partsinlagor som kommer till motsatta slutsatser. Detta måste man läsa Göteborgs-Posten för att få klarlagt. Även i GP:s rapportering finns brister.

Idén att kravet på kollektivavtal skulle strida mot föreningsfriheten framförs till exempel av högerns företrädare, utan att granskas. I själva verkat prövades ett nästan identiskt fall av Europadomstolen 1996, som fann att föreningsfriheten ingalunda kränkts.

Det finns också några tillfällen då tidningarna kanske hade vunnit på att gå utanför parternas utsagor. Journalistikens mål är trots allt inte bara att vidareförmedla olika aktörers påståenden – sanningen ligger ju bara ytterst sällan precis mittemellan – utan att självständigt försöka ta reda på vad som är sant.

Borgerliga politiker använde medierna
Allra viktigast för hur berättelsen om salladsbaren fick sin uformning är dock antagligen att medierna skickligt användes av ett litet antal borgerliga politiker, som genom spektakulära uttalanden lyckades göra frågan till symbolladdad rikspolitik.

Centerpartisten Fredrick Federley pratade om maffiametoder, Svenskt Näringsliv krävde lagändringar, högerns ungdomsförbund ordnade demonstrationer och borgerliga opinionsbildare stödåt på salladsbaren – allt vidareförmedlades och upprepades gång på gång i tidningarna. Dessutom skrev borgerliga opinionsbildare själva debattartiklar i både Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet.

Det var en fantastisk uppvisning. Rösterna kom från flera håll samtidigt och nästan alla landade i kravet på inskränkt konflikträtt.
Inte en enda socialdemokrat eller vänsterpartist kom till tals, vare sig med egna debattartiklar eller via intervjuer. I denna strid stod facket ensamt.

Den dramaturgi med facket som angripare och arbetsgivaren som angripen som mer antyds än skrivs ut i nyhetsrapporteringen slår igenom med full kraft på de bägge Stockholmstidningarnas ledarsidor – och konstigt vore det väl annars. DN och SvD ägnar saken tre ledare var. Tonen är oförsonlig. Rubrikerna lyder till exempel ”De gav sig på en kvinna och hennes familj” (SVD 7 feb) ”Rätten att topprida andra” (SvD 17 dec ) och ”Goliat äter sallad hos David” (DN 8 dec) och budskapet &auml
;r i princip hela tiden detsamma: det gammalmodiga facket mobbar en stackars entreprenör som inget ont gjort och måste därför näpsas av nya lagar.
Man kopplar också samman salladsbaren med andra fackliga konflikter de senaste åren och tecknar bilden av en allt mer omotiverat aggressiv fackföreningsrörelse.

Till detta ska läggas två ”analyser” i SvD, som inte publiceras på ledarplats, utan i näringslivsdelen, men som båda är starkt kritiska till facket.

Liten grupp aktiva opinionsbildare skaffade sig enormt utrymme i medierna
På debattplats publicerar SvD tre inlägg: en text av Svante Nycander som förklarar att kollektivavtal är bra också för arbetsgivaren därför att de garanterar arbetsfreden, ett svar från Svensk Näringslivs vice vd Jan-Peter Duker, där denne kräver inskränkt konflikträtt, och ett där tre fackliga företrädare försvarar blockaden.

DN:s debattsida har ingen text alls.

GP skiljer ut sig också när det gäller opinionsbildningen. Dess ledarsida stödjer i fem texter försiktigt blockaden, även om man kritiserar att tredje man drabbas när sophämtningen stoppas. Och man ger gott om utrymme, fem artiklar, på sin debattsida där företrädare för båda sidor får komma till tals.

En bristfällig nyhetsrapportering och en liten grupp aktiva opinionsbildare som lyckas skaffa sig enormt medieutrymme skapade alltså den berättelse vi nu kommer att få leva med. Man kan tycka att en del av påståendena – om maffiametoder och trakasserier – är så hårresande att de borde undergräva trovärdigheten hos den som uttalar dem. Men det är inte huvudsaken. Frågan om inskränkningar av konflikträtten placerades resolut på den politiska dagordningen. Nästa gång en politiskt användbar facklig konflikt seglar upp kommer  ”sanningen” om salladsbaren som ett exempel på facklig övermakt att upprepas igen – precis som med Vaxholms-konflikten. Och den gången kommer få journalister att bemöda sig om att gå tillbaka och granska vad som egentligen hände – de klarade ju inte ens av det nu.

Petter Larsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen