Fackföreningsrörelsen i Australien, ACTU, har förlorat 750.000 medlemmar de senaste tio åren. Anslutningsgraden har halverats, från 40 procent till 22 procent. Och tendensen pekar på fortsatt nedgång.
– Det vi upplevt saknar motstycke i den industrialiserade världen, säger arbetslivsforskaren  Nick Wailes vid Universitet i Sydney.

Australien uppvisar den kraftigaste fackliga tillbakagången i västvärlden i modern tid och den har accelererat sedan den konservativa John Howard-regeringen tillträdde för tio år sedan och förändrade regelverket i grunden. Professor David Peetz i Melbourne som studerat utvecklingen avvisar strukturrationaliseringar och förändringar i arbetskraften som förklaringar. Den dramatiska minskningen av facklig organisering förklarar han med ändrad lagstiftning.

Udden i en rad lagförslag är riktad mot de anställdas möjligheter att bli medlemmar i facket och inskränker möjligheterna för fackföreningarna att komma in på arbetsplatserna för att organisera de anställda. Numera krävs också omröstningar vid strejker där mer än hälften av samtliga anställda måste rösta för strejk för att den ska vara laglig.

– Utvecklingen kan leda till en fortsatt försvagning av den fackliga rörelsen i Australien. I den privata sektorn är siffrorna redan långt under genomsnittet för arbetsmarknaden och är på väg mot samma låga nivåer som i USA, säger Nick Wailes.

Högre och högre tempo
Inte minst sedan majoritetsförhållandena i senaten förändrats – senaten har sedan 2004 borgerlig  majoritet – har utvecklingen accelererat. Som en följd av utvecklingen har också förhandlingsmönstret förändrats i grunden – från kollektiva förhandlingar med fack och arbetsgivare till direkta förhandlingar mellan den enskilde anställde och arbetsgivaren. Hittills omfattas dock endast tre procent (3) av individuellt framförhandlade anställningskontrakt, men antalet stiger snabbt.

Var femte australier har i dag sin  lön och sina villkor fastställda genom kollektiva överenskommelser utanför facket.

– Lagstiftningen ger arbetsgivaren en närmast oinskränkt rätt att välja med vem han vill förhandla, den enskilde anställde, en grupp eller med facket, säger Nick Wailes.

Ytterligare en effekt av den förändrade lagstiftningen, förutom individuella förhandlingar och uppgörelser, är just att löner och villkor för grupper eller enskilda görs upp vid sidan av den fackliga organisationen. Rätten att företräda en eller flera anställda kan ges till snart sagt vem som helst. ”Bargaining agent” är ett begrepp som kommit för att stanna i Australien. Den enda begränsningen är att den utsedda personen som får förhandlingsuppdraget måste vara över 18 år  och inte vara försatt i personlig konkurs.

Centralbanken stabiliserar
Som en följd av det uppbrutna förhandlingsmönstret saknas en bred samsyn om vad ekonomin tål i form av löneökningar och hur normen för löneökningar ska utarbetas och förhandlas fram. Kvar som den enda stabiliserande faktorn för att kontrollera eventuellt skenande löner är den oberoende centralbanken.

Fackföreningsrörelsen, ACTU, har försökt försvara sig mot förändringarna genom att hårdsatsa på att organisera arbetskraften och genom att försöka stötta Labours ansträngningar att återta regeringsmakten på federal nivå. I delstaterna har Labour redan makten.

Tempot i den fackliga utförsbacken har dämpats, men en tydlig vändning kan inte skönjas. Osäkerheten är också stor när det gäller hur Labour-partiet förhåller sig till de fackliga kraven.

– Det återstår att se om en eventuell Labourregeringen genomför de önskade ”återställarna” på de områden fackföreningsrörelsen satt i fokus, säger Nick Wailes.

Inte inbjudna
En tydlig skillnad mellan den australiensiska arbetsmarknaden och större delen av den europeiska arbetsmarknaden är bristen på lagstadgat medbestämmande och inflytande i arbetslivet. Deltagande av anställda i styrelser eller rådgivande företagsnämnder är mycket ovanligt. Allt eventuellt sådant inflytande avgörs helt och hållet av företagen.

Enligt forskningen finns ett visst deltagande från de anställda i företagens skötsel, men det vanligaste ämnet för konsultationer och överläggningar  handlar om olika program för vinstdelning. Den kanske mest omstridda förändringen på den australiensiska arbetsmarknaden handlar om inskränkningarna av konflikträtten. Genom olika lagförslag har den konservativa regeringen inskränkt konflikträtten och därmed minimerat antalet strejker och som en följd av det också antalet förlorade arbetsdagar på grund av konflikter. Historiskt har Australien haft fler förlorade arbetsdagar på grund av konflikter än genomsnittet för OECD-länderna. Så är inte längre fallet.

I det senaste och mest omdebatterade lagförslaget, Workplace Relations Act, slår regeringen fast att anställda endast har rätt att strejka efter en sluten omröstning där minst hälften av de anställda måste rösta för om strejken ska anses laglig. Och 20 procent av kostnaderna för omröstningen – den genomförs av fristående institutioner – måste bäras av de anställda.

Utlåsta arbetare
Som en direkt följd av de svårigheter som införts för strejker har arbetsgivarnas lockouter kommit att utgöra en allt större del av det krympande antalet arbetsdagar som förloras på grund av arbetsmarknadskonflikter. Mellan 1994 och 1998 svarade lockouterna för 1,6 procent av de förlorade arbetsdagarna. Resten var en följd av strejkerna. Mellan 1999 och 2003 svarade lockouterna för 9,3 procent av de förlorade arbetsdagarna.

En annan konsekvens av det sönderbrutna förhandlingsmönstret är betydande förändringar i arbetstid. Förlängning av arbetstid – den genomsnittligt arbetade tiden per vecka – är påtaglig och har främst skett genom allt mer av obetald övertid. Arbetsgivarna har också numera en laglig rätt att genomsnittsberäkna den normala veckoarbetstiden under ett år. Det kan innebära kraftiga arbetstoppar och därefter kortare veckor för att inte överskrida det lagstadgade arbetstidsmåttet på maximalt 38 timmar i veckan.

Arbetstiden varierar fortsatt kraftigt mellan män och kvinnor och är en direkt avspegling av den stora andelen
deltidsarbetande kvinnor. 2003–2004 var genomsnittsarbetstiden 27,7 timmar i veckan för kvinnor och 38 timmar för män. Det uppbrutna förhandlingsmönstret har så här långt inte visat sig särskilt framgångsrikt för de som valt att förhandla själva eller i grupper utanför fackföreningarna. Lönerna för anställda som företräds av facken ökar med en dryg procentenhet mer om året än för grupper som förhandlar utan fackligt stöd och löneökningen är nära dubbelt så hög som för dem som förhandlar individuellt. Men framgången till trots – den avspeglas inte i ökad facklig anslutningsgrad.

FAKTA: Minimilönen
Den lagstadgade minimilönen är för närvarande 484 australiensiska dollar i veckan. Justerades i december 2005. Facken krävde då en höjning med 26 dollar i veckan och regeringen och arbetsgivarna tyckte att 10 dollar var nog. Det slutiga beslutet innebar en höjning med 17 dollar eller 3,6 procent.

FAKTA: Direktörslöner
Under 2005 steg lönerna för verkställande direktörer i Australiens stora börsföretag med 16 procent till ett årligt genomsnitt på 1,9 miljoner australiensiska dollar. Det  motsvarar en årslön på  över 10 miljoner svenska kronor. Löneökningstakten bland de anställda var under samma period i genomsnitt 4 procent.

FAKTA: Föräldraledighet
Betald föräldraledighet är ett okänt begrepp i Australien. I dag har australiensiska kvinnor enligt lag rätt till ett års mammaledighet utan lön. Inom den offentliga sektorn omfattas drygt hälften av de anställda av någon form av betald föräldraersättning. Inom näringslivet är motsvarande siffra 6,8 procent av de anställda.

Läs också: nyhetsartikeln "Deltidsjobb på väg att bli ny norm"