Här kämpar alla för bygden

Rune Björk arbetar som avlösare på Moelvens sågverk. Han är sektionsordförande i Skogs- och träfacket i Gagnefs kommun. Han kom till sågverket som kontorspojke när han var 14 år. Året var 1968. Foto: Trons.

När den röda rälsbussen glider in mot stationen minns jag min barndoms Mockfjärd. De goda människorna, traktorn på min farbrors gård och buan förstås, fäboden med sjön, knotten och de kalla baden.

I dag skymmer det lätta snöfallet sikten något, men visst står husen kvar, glest och ändå tryggt tillsammans längs bygatan. Mockfjärd i vinterskrud är välkomnande och förvånansvärt tyst trots industrierna på andra sidan järnvägen. En och annan bil kör förbi järnvägsstationen, jag ser en fotgängare med huvan uppfälld gå mot Myrholen medan rälsbussen tuffar vidare mot Malung.

Storstadens stress är ett obekant fenomen i byn. Det är lugnt och harmoniskt, säger de som valt att stanna kvar hemmavid. De som flyttat in beskriver samma känsla. Här finns trygghet och en viss social kontroll, på gott och ont. För dem som är barnfödda är tillgången till nära och kära viktig. För de inflyttade är den – oftast – goda grannsämjan och relativa toleransen avgörande.

– Det är bra folk i Mockfjärd, säger Lars Pauls och ler med hela ansiktet.

Hemvändare
Vi träffar Lars på Borohus när han kapar takstolar till ett grupphusbygge i Stockholm. Han är en återvändare, en som flyttat, studerat i Uppsala och kommit hem igen. För det goda kamratskapets skull.

Familjen har flyttat en bit bort från Mockfjärd, dryga milen, och det har förändrat livet en hel del. Vi får ingen kontakt med grannarna i Forsgärdet, säger Lars Pauls. Det har inte varit någon inflyttning utifrån och det sätter sina spår. Det är inte alls som här hemma. Att Mockfjärd är en träbygd kan kännas så snart besökaren stigit av tåget. Doften av färskt virke slingrar sig in i näsgångarna. I skogarna runtomkring växer raka och massiva furor, ett gott virke som duger bra till ortens sågverk.

I den här delen av Dalarna har det nog alltid funnits ett träberoende. Förr hade småbönderna skogsarbete, flottning och kolning som bisyssla. På 1950-talet etablerades hustillverkaren Elementhus som gav byns mångsysslare anställning och ekonomisk trygghet. Folk flyttade in från hela landet. Samhället växte och blev rikskänt för sin moderna byggteknik. På en dag kunde bolagets egna montörer sätta ihop en villa, kloss för kloss. Det var slitstark aluminiumplåt på utsidan, träpanel innanför.

Dödsdömd bygd
När samma Elementhus 30 år senare fick ekonomiska problem och till sist gick i konkurs trodde alla att samhället skulle dö. 1992 lämnade de 300 sista sina jobb. I dag är framtidstron tillbaka. Nya företag har flyttat in i de övergivna lokalerna, lockade av det kunnande som fanns på plats. Nu samsas sågverk, husfabrik, pelletstillverkning, fönsterfabrik, skogsmaskiner, trägolvsföretag, billackering och lite annat på industriområdet.

Träet dominerar fortfarande, om än spritt på flera företag, och det går bra för branschen. Det säljs som aldrig förr: golv till Danmark, hus till Stockholm, fönster och plank lite varstans.

– Jag har arbetat innanför samma staket sedan 1968, säger Rune Björk, ordförande i Skogs- och träfackets sektion under vår promenad på området. Jag började som 14-åring.

Evigt hot
Han är en av turgubbarna som jobbade på det lokala sågverket som inte berördes av någon konkurs. Rune Björk är lättad över utvecklingen, att det gått så bra för samhället. Samtidigt finns oron, det kan ju vända igen och det har blivit så trångt på området att de företag som vill expandera har svårt att hitta mark. Då kanske de drar.

Lösningen för framtiden måste bli att förädla träet på plats och att de lokala företagen samarbetar mer, tror fackets ordförande. Brädorna som Moelvens såg spottar ur sig kunde lika gärna säljas till grannen som skickas ut över hela landet. Rune Björk kämpar för sitt Mockfjärd. Och han är inte ensam. Få Mockfjärdsbor har något negativt att säga om samhället. I stället är de måna om att ”sälja in” byn. Och det kanske behövs. Hur ska annars ett samhälle som Mockfjärd överleva i en värld med allt hårdare konkurrens och jobbflytt? Räcker det med jobb på orten, turister och hemkär befolkning. Eller krävs något mer?

Etnologerna Helena Kåks och Erik Westholm diskuterar lokalsamhällets plats i ett allt rörligare samhälle i sin bok När långt borta blir nära. Människor, kapital och arbete rör sig mer än någonsin, och det lilla samhället riskerar att lämnas åt sitt öde. Kåks och Westholm är dock fullblodsoptimister. De tror på den nya teknikens möjligheter att skapa nya mötesplatser på nätet och på så sätt öka lokalsamhällets delaktighet i den stora världen.

Asien är vardagsmat
I Mockfjärd känns det rörliga, globala samhället både avlägset och självklart. I privatlivet är det få som använder internet som mötesplats. Det finns ju brev och telefon, säger mammorna på öppna förskolan med ett fniss. Här umgås vi, slår de fast. Det är en del av den lokala kulturen. För industrin är läget ett annat. Företagen är beroende av exportintäkter och det har blivit vardagsmat att ha kontakter med länder som Kina och Japan. Japanerna gillar trävaror och försäljningen går bra, medan kineserna hellre säljer sina grejer till Dalarna.
 
Kontakter över hela världen kräver, förutom fingertoppskänsla för en god affär, att lokala företagare kan ny teknik och utnyttjar den till fullo. Egen hemsida är ett krav. Inhemska affärer sköts dock med mun-till-mun-metoden, som de alltid har gjorts.
Nichlas Kosjanov, 27 år, kör truck på sågverket och tycker att det där med internet är okej, men inget för honom. Intresset har klingat av.

Han gick på gymnasiet i Borlänge, tre mil
bort, men återvände ganska snabbt till hembyn. Han fick jobbet på Moelven efter en tids arbetslöshet. Någon ringde och frågade om han ville komma och köra truck. Nichlas Kosjanov sa ja, flyttade från Borlänge och det kändes bra. Storstan är inget för mig, säger han.

– Där vågade man knappt gå ut med soporna, här är det lugnt och skönt. Man behöver inte låsa bilen ens.

Förankrad
Efter en stunds funderande över stillheten i Mockfjärd kommer han fram till att det nog ändå är något annat än sågen, hästarna, tryggheten och den billiga villan som håller honom kvar.

– Det kan verka motsägelsefullt, men det är faktiskt deltidsbrandkåren som drar mest. Jag vill ha stabilitet på jobbet, men på brandkåren är det ju precis tvärtom. Vad som helst kan hända och det är spännande.

Nichlas Kosjanov är typisk för den som stannar kvar ”hemma”. Han är kille, utbildad på gymnasiets yrkesprogram och har haft sommarjobb på sågen som grabb. Pappa arbetar på andra skiftet. Alla vet vem Nichlas är och det underlättade för honom att få jobbet. Efter en stund blir det bråttom ut. Alla måste göra sin del för att produktionen ska fungera. Industrifolket i Mockfjärd tror att deras jobb är avgörande för samhällets överlevnad och den lokala servicen. Det hänger på tekniken, möjligheten att samarbeta och expandera.

Inte redo att kliva över
På öppna förskolan, som håller till i Elementhus kontorslokaler och tillhör Dalarnas första familjecentral, får vi en delvis annan bild. För kvinnorna är jobb liktydigt med timvikariat inom vården, arbete i barnomsorgen eller i butik. Att bli träindustriarbetare har de egentligen aldrig funderat över.

Begränsat utbud av jobb är ett problem, tycker Anneli Wiberg, Therese Sandström och Anita Lundsjö. Å andra sidan finns en framtid även om jobben inte blir kvar i byn, tror de. Bara de finns inom rimligt pendlingsavstånd.

– Jag vill ge mina barn den uppväxt jag själv fick, säger Therese Sandström. Man hör dit man hör.

Anneli Wiberg och hennes man kom hit för att han fick jobb i närheten.

– Vi trodde det skulle vara tillfälligt, men jag stannar till pensionen, säger hon. Vi har en enplansvilla och det är perfekt när jag ska gå med rullator.

Tar ställning
Mockfjärdsborna startade en intresseförening på 1990-talet för att skapa positiv anda i byn. Föreningen är remissinstans för kommunen och har tryckt på för att Mockfjärd ska få den sporthall som invigdes i början av mars.

– Vi har väntat i 30 år, säger Anna Vacietis, 32 år, ordförande i föreningen och infödd Mockfjärdsbo. Äntligen kan vi ha sportevenemang och konserter här.

För Anna är det lokala inflytandet avgörande för Mockfjärds framtid. Inga storregioner som statliga ansvarskommittén föreslår, säger hon, då försvinner fördelen med att bo i ett litet samhälle. Lokalt inflytande betyder att kommunen till exempel lyssnar på invånarna när byn ska förskönas. I en ortsanalys som gjordes förra året föreslås mer grönytor, fler träd, lekplatser, plats för fotgängare och tillgång till älven som delar samhället mitt itu. Förslagen diskuteras i byn och än är inget bestämt.

Frågan är om Mockfjärd behöver bli snyggare eller om byn duger som den är? Lockar en vacker bygata fler besökare, nya invånare, fler företag? Eller är det aktiviteter på nätet som avgör?

För mig är Mockfjärd ett sommarminne med underskön natur och glassförsäljning mitt inne i skogen. En underlig plats, fylld av liv även när sommargästerna har rest hem.