PÅ PLATS. Det är oklart om det bästa är att skratta eller gråta. På plats framför datorskärmen ber en kompis mig kolla på en av Arbetsförmedlingens annonser och jag blir sittande och stirrar.

Ett stort amerikanskt företag är på jakt efter en sekreterare till sin vd. Så länge den som söker kan tänka sig att stanna ett tag är de intresserade av ”juniora sökande” men annars ser de helst en erfaren typ med ”mycket skinn på näsan” och mångårig erfarenhet som just vd-sekreterare.

Eftersom min kompis är less på sitt jobb i kundtjänsten på ett elbolag, och dessutom är galet överkvalificerad, är hon inne på att söka. Med sin översättarutbildning, flytande tyska och engelska och datorvana föreställer jag mig att hon har ett ganska bra läge på svensk arbetsmarknad. Lägg till att hon är under 30, har ett helsvenskt namn och bor i Stockholm. Men ju längre ner i annonsen jag kommer desto mer tvekar jag.

Kravprofil: högskoleexamen på minst 120 poäng, bra betyg, goda vitsord från universitetet (vem har sådana?), gärna internationella studier och arbetslivserfarenhet, helst erfarenhet av internetverksamhet (har inte alla det i dag?). På det kräver företaget att den blivande sekreteraren talar och skriver flytande engelska och svenska, plus gärna några extra språk. Som person ska den som söker vara självständig, flexibel, stresstålig, driven, vara en typ som är van vid att ha många bollar i luften, se vad som behöver göras innan det är för sent, vara anpassningsbar och inte rädd för att hugga i.

Halvvägs igenom härligheten är det inte utan att jag känner mig lite tom inombords. Är det här den arbetsmarknad som vi nybörjare förväntas kasta oss ut på?  Och om vd-sekreteraren ska ”supporta hela kontoret, serva vd:n, hålla tät kontakt med övriga kontor i Europa, vara spindeln i nätet, vara med och rekrytera personal och se till att hela kontoret fungerar” – vad ställer företaget då för krav på vd:n?

När jag hunnit ner till avsnittet om vilken typ av meriter och erfarenheter som kan ge en förtur till jobbet inser jag att jag lär behöva större delen av mina resterande 40 år som arbetare innan jag kvalar in som sekreterare. Och jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta.