Artikeln var ursprungligen publicerad i LO-Tidningen 31 augusti 2001.

Degerfors Järnverk är mycket lönsamt. Ändå läggs det ner. Slutsatsen på andra orter måste bli att ingen går säker.

Chock. Ilska. Bistra arbetare som intervjuas utanför fabriksgrinden. Kommunpolitiker som uppvaktar regeringen, ministrar som kräver att företaget tar ansvar. Visst känns en svensk industrinedläggning igen. Symbolhandlingarna går att förutse. Resultatet likaså. Men Bjarne Rasmussen, ordförande i Metallklubben vid Degerfors Järnverk, har inte spelat den roll facket brukar tilldelas i
pjäsen. Inte krävt att någon ska rädda jobben eller ta ansvar.

– Sådant skiter de fullständigt i, fastslår Bjarne Rasmussen.

– Jag vänder mig direkt till aktieägarna, som har makten, och säger att koncernledningen och styrelsen i Avesta Polarit inte
har skött sitt jobb. Att de fattat ett beslut som är affärsmässigt fel.

Dagens Industri vill ha besked
Under sina många år i koncernstyrelsen har Bjarne Rasmussen lärt sig de ekonomiska villkoren och det komplicerade pussel som
krävs för att få ståltillverkning att gå ihop. Genom att avslöja hur hög lönsamhet ståltillverkningen i Degerfors har – 30 procents avkastning på sysselsatt kapital – och hur mycket pengar Degerfors Stainless tillför koncernen har Bjarne Rasmussen fått omgivningen att tvivla på Avesta Polarits beslut.

Tidningar som Dagens Industri har stämt in i kravet att koncernledningen måste redovisa underlaget för beslutet.

– Jag vill tvinga ut ledningen på scenen och få en förklaring, säger Bjarne Rasmussen. För att jag i min tur ska kunna förklara
för medlemmarna.

Kritiken ska tystas
Just den här tisdagen, en dag med fint regn över Degerfors Järnverk och höst i luften, är det på väg att lyckas. Ossi Virolainen, Avesta Polarits vd, beskriver bakgrunden till beslutet för näringsminister Björn Rosengren, som dock inte blir riktigt övertygad.
Koncernledningen ska sedan visa beslutsunderlaget för facket och de konsulter som facket har anlitat. Det har Bjarne Rasmussen
krävt i veckor och månader, och därför känns detta som en viktig framgång.Bjarne Rasmussen vet förstås att Avesta Polarit kommer att göra allt för att få tyst på kritiken. Utredningsresurser och PR-firmor kommer att mobiliseras.

Själv är jag så här liten, säger Bjarne Rasmussen, och måttar med tummen och pekfingret.

Misstanken mot ägarna kvar
Men lika säkert som att Avesta Polarit kommer att visa upp siffror som säger att Degerfors är värdelöst, lika säkert kvarstår misstanken att det finns fler skäl än rent ekonomiska när de brittiska och finska ägarna lägger ner i Degerfors för att öka produktionen i sina hemländer.

Avesta Polarit smälter skrot till nytt stål på fyra orter: finska Torneå, Avesta, Degerfors och Sheffield. Alla vet att ett
verk blir överflödigt när stålverket i Torneå byggs ut för att öka produktionen med en miljon ton om året. Vad Bjarne Rasmussen försöker visa är att det är Sheffield som blir över. Han skyndar fram och tillbaka i träskorna, visar fackets egna OH-bilder och pratar fort, fort, väl medveten om att tiden håller på att rinna ut för Degerfors stålverk. Han blir avbruten av aktieägare och tidigare stålchefer som ringer för att ge sitt stöd (de vet ju vad det handlar om), och fortsätter precis där han slutade.

– I Degerfors går de nygjutna, heta ämnena direkt till valsning och färdigställning. Det är denna obrutna kedja som gör oss så
lönsamma.

– I Sheffield fattas viktiga led i kedjan. En begagnad stränggjutningsanläggning ska köpas in. Från den ska ämnena
fraktas med tåg eller lastbil till stålföretaget Corus valsverk på olika platser i England, vidareförädlas och slutligen återvända till Sheffield.

Risk tappa kunder vid flytt
Poängen är enkel. Om stålet tillverkas i Degerfors (vilket förvisso kräver att stålverket byggs ut), så sparar man transporter och energi. Sårbarheten minskar. Att flytta produktion från ett land till ett annat innebär också risker att tappa kunder på vägen. De här faktorerna har Avesta Polarit inte värderat rätt, hävdar facket. Bakom kritiken skymtar misstankar att koncernens utredning, som
ledde fram till beslutet att satsa på Sheffield, inte belyser alla alternativ rättvist. Två chefer i Degerfors slutade just innan koncernens utredning startade, och de svenskar som kan tillverkningen av långa produkter har inte varit med.

Brittiske chefen ska sluta
I Degerfors är förvåningen stor över att beslutet skyndades fram på ett extra styrelsemöte i förra veckan. Det sätts i samband
med att ställföreträdande koncernchefen Stuart Pettifor, med ett långt förflutet i Brittish Steel, lämnar Avesta Polarit den 1
september för att återgå till sitt gamla företag (som nu heter Corus och ska samarbeta med smältverket i Sheffield).

På eget initiativ, fast med koncernledningens godkännande, har platschefen i Degerfors, Leif Rosén, och Peter Samuelsson, tillförodrnad chef i Degerfors Stainless, utrett alternativet att satsa på Degerfors i stället för Sheffield. Han avböjer att värdera de olika alternativen ekonomiskt – det är styrelsens sak – men säger att Degerforsalternativet är ett starkt alternativ, som uppfyller de krav ledningen har ställt upp.

– Att Degerfors Stainless är lönsamt idag är odiskutabelt, säger Leif Rosén. Verksamheten skulle kunna bli ännu lönsammare i ett
utvecklat alternativ.

Inga grillkvällar i sommar
Parallellt har Metallklubben arbetat för Degerforsalternativet, tillsammans med egna konsulter. Månader av oavbrutet läsande,
räknande och argumenterande har satt spår i Bjarne Rasmussens ansikte.

– Jag tänkte först ta lite semester, men det gick inte. Första kvällen på campingen ringde mobilen i ett, jag kom aldrig åt att tända grillen. Nästa dag for jag hem med husvagnen igen. Om ett par veckor ska facket och löntagarkonsulterna ha gått  igenom beslutsunderlaget, som de först nu fått ta del av. Det vore en sensation om facket sedan kunde få styrelsen att ompröva beslutet.

Ändå tycker inte Bjarne Rasmussen att slitet har varit förgäves. Under en hektisk vecka har han visat att en kunnig fackklubb är
en kraft att räkna med. Och koncernledningen tvingas att förklara sig.

– Vi måste få veta vad som ligger bakom, betonar Bjarne Rasmussen. När lönsamhet inte räcker som skydd mot nedläggning, då måste folk på andra orter också fråga sig hur de ska kunna vara trygga.

FAKTA: Stålproduktion
Finländarna majoritetsägare i Avesta Polarit Avesta Polarit är en ny koncern, specialiserad på rostfritt stål. Den bildades i början av året genom att Avesta Sheffield och finska Outokumpu gick samman. De finländska ägarna, med finska staten i spetsen, har över 55 procent av rösterna. Brittiska intressen äger 23 procent. Det svenska ägandet är litet. Avesta Outokumpu bygger ett nytt stålverk i finska Torneå för sju miljarder kronor. Där ska en miljon ton stål produceras per år.

Det ger stordriftsfördelar – stålet kan produceras billigt. Samtidigt blir ett av koncernens övriga stålverk överflödigt. Avesta Polarit siktar på att växa med tio procent om året. Enligt koncernledningen passar stålverket i Degerfors – Degerfors Stainless med 330 anställda – inte in i denna offensiva strategi, bland annat därför att det är för litet. Produktionen ska därför flyttas till Sheffield.

I Degerfors finns också tillverkning av varmvalsad plåt med 370 anställda. Den tillverkningen blir kvar i Degerfors. Men turordningsreglerna vid uppsägning på grund av arbetsbrist gör att ungefär hälften av de anställda i varmvalsningen får sluta, medan anställda i stålverket med längre anställningstid tar över deras arbeten.