Lönesamtalet känns som hån

Kollegor från olika generationer. Det är 34 år mellan socionomerna Raquel Traverso och Sandra Boström. Men båda fick höra redan i skolbänken att de skulle stå på sig i löneförhandlingen, båda är missnöjda med sin lön och båda tror att deras låga yrkesstatus är boven i dramat. Foto: Fredrik Sandberg.

Ju yngre du är desto bättre är du på att löneförhandla. Akademikerförbundet SSR är övertygat om att individuella löneförhandlingar är vägen till högre löner när medlemskåren nu föryngras och fler vågar stå på sig. Men medlemmarna har svårt att köpa konceptet.

Akademikerförbundet kör samma taktik som när en vuxen ska få ett barn att ta en spruta. Det kommer med logiska argument om att man måste, att det gör ont först men blir bra sedan.

– Vi är medvetna om att det finns ett visst motstånd men det är främst bland de äldre. Nu kommer en ny generation som är bättre på att ta för sig, och vi hoppas att den ska visa vägen, säger Eva Fagerberg, förhandlingschef på förbundet.

LO-Tidningen tog tåget till Västerås för att träffa två SSR-medlemmar som jobbar på socialtjänstens kontor för barn och ungdomar.

– Hon har rätt, vi har blivit matade med att vi ska stå upp för vårt yrke och se till att ta betalt för våra tjänster. Begär 24.500, sa de på facket, berättar 26-åriga Sandra Boström, som tog sin socionomexamen förra året.

– Det var bara det att när jag gjorde det skrattade arbetsgivaren i luren. Och då känns det så hopplöst och ensamt. För det är ju så här det är, det är inga förhandlingar. Det är bara löjligt att kalla det för det.

Måste hoppa runt
Lönen landade på 21.000 kronor i månaden, vilket är 2.000 lägre än medianlönen för socialsekreterare. I stället har Sandra Boström insett att det som krävs är att byta jobb ofta, bara under det första året i yrket har hon hunnit avverka tre arbetsplatser vilket gett henne totalt 1.500 kronor mer i lön. Men kollegan Raquel Traverso, 59 år med 24.700 kronor i månadslön, skakar på huvudet:

– Då måste man flytta långt. Byter man inom Västerås kommun blir det ingen ökning, säger hon.

Efter 36 år i branschen är hon krass i sin syn på både arbetsgivaren och det egna facket. Genom karriären har hon sett reformer och idéer komma och gå, men den här gången vägrar hon att acceptera upplägget med individuella förhandlingar.

– Det är ett hån att gå och vänta på att en vikarierande chef, som inte ens känner mig, ska ha ett samtal med mig som kanske innebär att min lön höjs med några hundralappar, när de unga som kommer hit går om en i lön direkt, säger Raquel Traverso.

Lämnade i sticket
Hon beskriver det som att facket svikit henne.

– Förr hade jag i alla fall andra bakom mig. Jag kunde få lite stöd i omgångar. Nu får jag veta att jag är värd 300 kronor och då är jag det. Sedan är det upp till mig att argumentera. Och kanske är jag lite för snäll för det, eller så ändrar det sig när man väl sitter där. Men jag tycker ändå inte om det.

Sandra Boström håller med till viss del.

– Jag tycker inte att själva grejen att förhandla är jobbig, jag skulle gärna göra det – om det gick till som det ska (se modellen steg för steg nedan). Men det gör det inte och det dyker upp konstiga argument. Det talas om att det inte finns några pengar samtidigt som kommunen går 300 miljoner plus. Dessutom jämförs min lön hela tiden med andra medarbetares, och sätts därefter, vilket gör att det inte alls är någon individuell löneförhandling.

Kunskap bästa vägen
På en punkt  tycks hon hålla med sin egen förhandlingschef på huvudkontoret i Stockholm – när det gäller lösningen:

– Jag tror att chefer över lag skulle behöva hjälp. De skulle behöva lära sig mer om hur processen ska gå till för att fungera. Men det räcker förstås inte, om det samtidigt är en allmän kultur som säger att det här är ett yrke med låg status där man inte behöver betala ordentligt för att få jobbet gjort.

Och även politikerna har ett ansvar, enligt Sandra Boström. Så länge hennes chef inte har mer pengar i lönepåsen är utrymmet för en förändring snävt. Raquel Traverso suckar uppgivet.

– Vi jobbar med jättesvåra situationer varje dag där vi argumenterar och förhandlar med både barn och vuxna. Det är vi bra på. Men då är det tydligare vad som gäller. I samtalet med chefen har jag till slut inget annat att göra än att hota med att säga upp mig och en sådan förhandling funkar inte. Det blir för drastiskt.

FAKTA: Så ska lönen sättas
Så här ska SSR:s lokala löneförhandling gå till:
Steg 1: Utvecklingssamtal om hur den anställde gör sitt jobb, vilken vidareutbildning som behövs och hur framtiden ser ut. Chef och anställd diskuterar vilka mål den anställde förväntas uppfylla och hur det ska gå till.
Steg 2: Lönesamtalet är en diskussion om den anställdes jobbinsats. Här väger arbetsgivaren in hur väl olika mål har uppfyllts.
Steg 3: Lönesättande samtal innebär att chefen föreslår en ny lön utifrån den anställdes kompetens och prestationer.
Källa: SSR:s broschyr Utvecklingssamtal, lönesamtal och lönesättande samtal.