Den senaste tiden har bjudit på rikliga tillfällen att fundera över mekanismerna bakom människors ovilja att erkänna att de gjort fel. Den ena tvärsäkra korkskallen efter den andra har framhärdat i sin idioti i stället för att backa.

Det tycks som om det för somliga är viktigare att få sista ordet vid varje tillfälle än att fundera över hur man på bästa sätt lägger problemen bakom sig för att fortsätta framåt.

En psykologisk mekanism som forskaren Allan I. Teger tydligt åskådliggjorde i ett experiment med sina studenter redan 1970 kan ligga bakom. Han anordnade en auktion där en dollar var vad som såldes. Dollarn skulle gå till den som bjöd högst, med tillägget att den som bjöd näst högst också skulle vara tvungen att betala. Detta gav som effekt att när högsta budet var samma summa som auktionerades ut (nämligen en dollar) lade den student som lagt det näst högsta budet ett nytt bud, på en dollar och tio cent. Logiskt eftersom han annars riskerade att förlora ännu mer pengar utan att få något i gengäld.

Teger genomförde experimentet många gånger och fick alltid försökspersonerna att betala mer än en dollar för den utauktionerade dollarsedeln, ibland gick buden upp till 20 dollar.

Människor trasslar in sig ännu mer i redan besvärliga situationer
Ett enkelt åskådliggörande av hur konflikter kan trappas upp och människor trassla sig allt längre in i redan besvärliga situationer. Rädslan för prestigeförlust och för att förlora det kapital man redan investerat – det må vara av kulturellt, politiskt eller ekonomiskt slag eller rentav bestående av människoliv – väger tyngre än driften att återupprätta kapitalet inför framtiden.

Något som då får sägas vara mer förvånande är hur ofta dessa människor (oftast män) kommer undan med att vara tvärsäkra korkskallar och framhärda i sin dumhet.

Litteraturkritikern Kristian Lundberg gav i en recension för Helsingborgs Dagblad ett mycket kritiskt omdöme av en bok som ännu inte var skriven. När fadäsen påtalades för honom svarade han med en tafflig bortförklaring och sa att han såg fram emot att få såga boken när den kom i stället, för han tyckte så illa om författaren.

Lundberg får visserligen inte fortsätta som litteraturkritiker för Helsingborgs Dagblad men kommer få skriva annat för samma tidnings kultursida och på Expressen, där han också är verksam, ser man inga hinder att låta honom fortsätta som kritiker.

Pösmunksattityden lönar sig – se på Bildt och Bush
Kritiken mot Carl Bildt växer från alla håll men från dem som har makten att kräva hans avgång hörs inget annan än att förtroendet för honom finns kvar. Och George Bush får trots massiv kritik ändå möjligheten att skicka ännu fler unga människor i döden.

Det tycks som om människorna närmast omkring dessa tvärsäkra män har smittats av de höga tankar de hyser om sig själva. Som om ett tillsynes teflonartat självförtroende och en oförmåga att ta till sig kritik faktiskt kan fungera som skydd. Om man själv vägrar se sina brister så blir andra runtomkring också ovilliga att ta upp dem till diskussion och ännu mer ovilliga att åtgärda problemen.

Att uppträda som en pösmunk tycks helt enkelt löna sig.

Eva-Lotta Hultén
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören