Antalet lediga jobb ökar snabbt. I januari fanns 75.000 lediga jobb anmäla till Arbetsförmedlingen, 26.000 fler än för ett år sedan. Ökningen är till och med större än vad s-regeringen för drygt ett halvår sedan spådde i sina mest optimistiska prognoser.

Uppgången på arbetsmarknaden är jämnt fördelad. De flesta branscher har en god orderingång och behöver nyanställa. Av allt att döma kommer efterfrågan på arbetskraft att vara hög det närmaste halvåret.

Den borgerliga regeringen har haft tur med tidpunkten för sitt tillträde. Det är ju på intet sätt dess förtjänst att sysselsättningen ökar. Effekterna av en ny regerings politik kan man avläsa tidigast efter ett år.

Den stora framtidsfrågan är hur arbetsmarknaden kommer att utvecklas på längre sikt när konjunkturen förr eller senare mattas av. Det är de beslut som riksdagen fattar i vår som avgör vår beredskap att hantera framtida svårigheter.

Aktivitetsgarantin ersätts av en sämre betald jobb- och utvecklingsgaranti
Den borgerliga regeringen säger att den vill slå vakt om arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken, men det är mest tomt prat. Ett centralt inslag i arbetslinjen är att alla som inte omedelbart kan få ett jobb ska erbjudas utbildning eller praktik. Men just dessa två insatser planerar regeringen att kraftigt dra ned. Antalet platser i kommunal vuxenutbildning ska minska, antalet platser i kvalificerad arbetsmarknadsutbildning ska minska, plusjobb och friår avvecklas och den nuvarande aktivitetsgarantin ersättas med en sämre betald jobb- och utvecklingsgaranti.

Neddragningen av utbildning och åtgärder sker samtidigt som fler kommer att mista sin a-kasseersättning genom att villkoren skärps. Antalet a-kassedagar ska begränsas till 300 dagar, möjlighet att räkna överhoppningsbar tid försvinner, studerande tappar rätt till a-kassa och fler deltidsarbetande kommer att utestängas från a-kassan.

De sammanlagda effekterna av alla dessa åtgärder är svårbedömbara. Men helt klart är att inte ens en fortsatt hög efterfrågan på arbetskraft kommer att räcka till för att suga upp alla dem som nu går miste om utbildning eller som stängs ute från a-kassan.

Det mesta pekar därför på att antalet personer som kommer att tvingas söka sig till den så kallade jobb- och utvecklingsgarantin som en sista utväg kommer att öka dramatiskt jämfört med de 40 000 personer som idag omfattas av aktivitetsgarantin.

Fer kränkande kontroller och färre meningsfulla aktiviteter
Ordet ”jobbgaranti” leder tanken till positiva insatser. Men det mesta tyder på att vad regeringen tänker erbjuda de arbetslösa är fler kränkande kontroller och färre meningsfulla aktiviteter. Omfattningen av garantin är dessutom oklar. Uppenbarligen tänker regeringen hänvisa många utförsäkrade direkt till socialhjälpen.

Ännu finns inget konkret förslag för rikdagen att ta ställning till. Inte heller har regeringen gjort en bedömning av kostnaderna för jobbgarantin. Det är bäddat för ännu ett Littorinskt hafsverk.

LO:s arbetsmarknadsekonomer beräknar att det kommer att behövas 75.000 platser i jobbgarantin. Uppskattningen kan vara tilltagen i underkant. Behovet kan mycket väl komma att överstiga 100.000.

I vårbudgeten måste regeringen visa hur den ska betala jobbgarantin. Det rör sig om stora belopp, mellan 20 och 25 miljarder behövs. Vad tänker regeringen ta de pengarna ifrån?

Social misär, utslagning och utanförskap
Jobbgarantin har inget med aktiv arbetsmarknadspolitik att göra. Dess syfte är inte att göra de arbetslösa bättre rustade för framtidens arbetsmarknad. Den uttalade avsikten är göra villkoren för de utförsäkrade så usla att de tvingas ta jobb med minimilön.

Det är en farlig väg. Resultatet blir inte fler jobb. Resultatet blir social misär, utslagning och utanförskap.