”Keep Out”,”No Entry”,”No Travellers”.  Jag letar förgäves efter den rätta entrén till Freudmuséet i London innan jag förstår att skyltarna inte markerar privat mark utan är en del av utställningen Paranoia. Det är ett genialiskt grepp som direkt osäkrar marken under mina fötter. Vem drar gränsen? Var har jag tillträde?

Paranoia är en djupdykning i det västerländska psyket efter 11:e september och tunnelbanebombningarna i London.

Över 40 konstärer har medverkat i projektet, alla är dock inte representerade på Freudmuséet, och de flesta av dem är ursprungligen från Mellanöstern eller Balkan. Det har givit ett dubbelt perspektiv där fokus visserligen är på den amerikanska politiken och medias schablonbilder, men där det också finns utrymme för den sorg många känner över att ens hemland och landskamrater behandlas som terrorister.

Häftiga effekter
Freudmuseet ligger i huset där Freud bodde sina sista år och Paranoiautställningen är insprängd mitt bland den ordinarie utställningen. Det ger en del häftiga effekter.

På en video placerad bredvid en soffa där Freud mycket väl kan ha haft en av sina patienter berättar en amerikansk soldat stolt och utan skuld hur ”the bad guys” enkelt skjuts till småbitar av smarta bomber.

I ett annat videocollage, ”Planet of the Arabs”, visas negativa stereotyper av muslimer och islam från Hollywoodproduktioner och i varje scen anar man behovet av att skapa och demonisera fienden.

Brittiska muslimer berättar
En av de starkaste installationerna är en videoprojektion där en varg cirklar runt en skrämd hjort i ett kalt rum.

Spänningen dem emellan, vargen matades innan tagningen och attackerar inte, och framför allt hjortens blick är väldigt tydlig. Hur rollerna ser ut i världspolitiken kan diskuteras, men just denna dualistiska låsning är ett genomgående tema.

I en serie porträttfotografier på samma tema berättar unga brittiska muslimer om hur de har fått kämpa med sin brittiska identitet efter 11:e september.

I kölvattnet på kriget mot terrorismen finns starka segregerade krafter som också skär rakt igenom våra samhällen.

Carl-Magnus Höglund
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören